Författarbloggen

En gata på Söder (skriven utav en vän)

Längs en gata på Söder
har decembersnön fallit,
den glittrar som stjärnorna ovan.
Inifrån ett café ekar det av skratt och sällskap,
det doftar av kanel och kaffe.

Någonstans, på en plats inte långt borta,
dunkar ett utmattat hjärta efter en vän,
där forsar tårar för kärleken,
där fryser en utmärglad man,
där släcks en brinnande själ.

Läraren låste upp dörren till klassrummet. Men skynda då jag vill sitta. Hon lade ner väskan på träbordet längst bak i klassrummet. Duns. Läraren satte sig ned vid katedern, tystade klassen och började uppropet.

– Malin?
– Ja
– Peter?
– Ja

Hmpf. Peter. Så patetisk och fånig.

– Martin? Vet någon vart Martin är någonstans?

Skolkar. Varje dag.

– Han är sjuk tror jag.

Söndag. Feber och ont i halsen. Sov sov sov. Hela dagen. Nu äntligen frisk igen. Usch vad jobbigt.

Läraren hade nu ropat upp alla elever och skrev med den svarta whiteboardpennan William Shakespeare på tavlan.

– Har någon hört talas om denne man förut? Det hoppas jag att ni har, sade läraren och tittade på eleverna samtidigt som handtaget till klassrumsdörren drogs ner. Vem. Aha Emil. Jävla idiot. Hon tittade på tavlan. Romeo och Julia. Hamlet. Bara kärlek och död. Suck. Så hemskt. DN. 15-årig flicka våldtagen i Vällingby. Usch hur kan man.
– Nu när Emil har satt sig till rätta så fortsätter vi. Vet någon i klassen vem Shakespeare var?

Josefine räckte upp handen.

– Poet och författare som var bosatt i London på slutet av 1500-talet.

Rakt på sak. London vad häftigt. Skriva är kul. När jag kommer hem. Läxor. Blä vad tråkigt. Måste bli klar. Sedan spela WoW och sova tidigt. Åh så skönt.

– Nu är det bara 10 minuter kvar tills vi slutar hör ni, sade läraren högt till klassen.

Yes. Snart slutar vi. Åka hem. Äntligen fredag. Ska slappa. He he. Skolklockan ringde ut för dagen och eleverna började röra sig hemåt efter en lång skolvecka. Rrring! Yes yes yes. Äntligen. Hon råkade stöta sin axel mot Petras.

– Se dig för, pucko, sade Petra irriterat.
– Ja, ja, svarade hon bara.

Äckelfjortis. Tvätta av dig sminket förfan. Det ser förjävligt ut.

Hon sprang så fort hennes ben bar henne för att hinna med bussen.

- Där hade du tur, sade busschauffören vänligt.

Ja verkligen. Hu så anfådd. Det började regna utanför. Yey. Regn. Älskar regn. Så mysigt. De stora regndropparna smattrade mot busstaket och hon blundade. Låter härligt.

Jag går upp för trappan i huset där jag bor och ställer mig framför spegeln i badrummet. Jag ser in i mina vackra, gröna ögon och känner mig stolt över de långa, mörka ögonfransarna. Men dessvärre är jag inte speciellt förtjust i att jag är så mörk under ögonen, för jag ser så hiskeligt trött ut. Jag granskar mitt gulliga, runda ansikte i spegeln och fäster blicken på näsan, där pormaskarna syns tydligt. Jag tar en desinfekterad nål och försöker peta ut pormaskarna med den, men förgäves. Jag lägger tillbaka nålen där jag tog den och försöker istället klämma ut pormaskarna genom att trycka pekfingrarna mot varandra. Små äckliga varmaskar kryper fram ur porerna och näsan är nu alldeles röd och svullen av allt klämmande. Jag tänker att jag nästan ser ut som Rudolf med den röda mulen. Jag tar en bomullstuss ur badrumslådan, dränker den i Alsolsprit och baddar den svullna, fula näsan med den för att försöka minska rodnaden på ett mer hygieniskt sätt. Jag lägger ifrån mig den våta bomullstussen och ler fånigt mot min spegelbild, så att tänderna syns. Jag har många gånger försökt se söt ut när jag ler med stängd mun, men jag får helt enkelt inte till det. Munnen formas så att det ser väldigt tillgjort ut, så jag brukar försöka låta bli.

Jag ställer mig i profil, slappnar av och tittar på min mage genom spegeln. Jag ser så tjock ut! Inte tjock som i fet, utan mer någonstans mellan tjock och mullig. Jag borde nog gå ner lite i vikt så kanske folk inte tittar på mig. Jag drar in magen för att försöka skapa en bild av hur jag skulle se ut om jag gick ner lite i vikt. Brösten ser så oerhört oproportionerliga ut gentemot resten av kroppen, men jag antar att de kommer bli mindre i och med att jag går ner i vikt. Jag vill inte bli smal, för det tycker jag ser så äckligt ut. Nej, jag vill vara mullig! Jag fortsätter att scanna kroppsformen med synen och klämmer lite på rumpan. Den är ganska stor, men jag gillar den för den är både fast och mjuk på samma gång. Jag vänder mig så jag står med ansiktet rakt mot spegeln igen och ser ner på mina fötter. Usch, så stora och breda de är! Om jag ändå hade lite mindre fötter, två storlekar hade räckt, då kanske jag får upp intresset för skor.

Jag tittar på mina naglar som är så fula efter allt bitande och tänker att jag måste sluta snart, annars kommer jag aldrig kunna göra det. Jag lutar mig fram närmre min spegelbild och ser att luggen har delat på sig så att huden syns mellan håret. Jag försöker fixa till det med fingrarna, men när det inte går så bra tar jag fram en svart kam istället och kammar luggen lite. Jag hatar min lugg, för den ska alltid hålla på och dela på sig och aldrig lägga sig så som jag vill att den ska göra. Mitt hår är lite smått rufsigt efter att jag gick hem i blåsten förut, så jag drar med fingrarna genom håret för att reda ut det som ligger fel, sedan kammar jag hela håret och fluffar till sist till det med båda händerna. Jag känner mig så vacker och söt med mitt mörkbruna, glänsande hår och jag tittar en stund på spegelbilden som ler tillbaka mot mig vid tanken av min älskade pojkvän, denna gång avslappnat och utan att visa tänderna.

Romantiskt perspektiv

Det var den varmaste dagen på hela sommaren och det nyklippta gräset doftade friskt i sommarsolen som sken på ett par blåmesar i parken, vars huvuden hade samma ljusblåa färg som himmelen. Medan jag med lätta fotsteg, nästan svävande, vandrade på den smala grusbelagda stigen mot det nyöppnade caféet i närheten av parken, som var full med ljuva blommor i alla möjliga vackra färger, blickade jag lyckligt upp mot den blå himmelen samtidigt som jag skuggade ansiktet med handen för att inte bländas av solen och såg vita fluffiga moln som liknade skuttande kaninungar. Med ett försiktigt leende på mina mjuka läppar sträckte jag ut min fria hand i ett försök att ta på dem. Jag stannade upp, tog bort handen från ansiktet och slöt långsamt ögonen mot solen. Jag kunde känna den varma sommarbrisen mot mitt svagt gyllenbruna ansikte och efter en stund riktade jag återigen blicken framåt och fortsatte långsamt mot caféet som nu var inom synhåll.

Nu hade jag äntligen nått mitt mål; det nyöppnade caféet. Jag slöt min hand om det gyllene dörrhandtaget och öppnade dörren försiktigt, som om jag trodde att den skulle gå sönder om jag använde för mycket kraft. Caféet var underbart! Luften var sval och det stora öppna rummet var inrett i varma och ljusa färger. Väggarna var vita med himmelsblått mönster, bordskivorna av glas, bords- och stolsbenen bar samma gyllene färg som dörrhandtaget och stolsitsarna var i purpurrött sammet. På varje bord stod en gyllene ljusstake med vita kronljus vars vekar höll de gula lågorna vid liv. Servitörerna bar kortärmade ljusblåa skjortor, svarta bomullsbyxor och vita förkläden. Servitriserna bar ljusblåa blusar, svarta knälånga kjolar och även dem vita förkläden. Överallt på det underbara caféet satt förälskade par och betraktade varandra med glittrande ögon över en fika, där fanns även grupper av goda vänner som tog det lugnt och umgicks.

Jag satte mig på en av mjuka sofforna som var uppställda längs med väggarna och förde blicken mot mitt silverfärgade armbandsur. 13 minuter kvar tills hans skulle komma in genom caféets vita dörr. Jag vilade armen mot glasbordet och tittade drömmande ut genom ett nyputsat fönster i närheten. Jag kände en hand på axeln och vred blicken så att våra ögon möttes. Han var stiligare än någonsin i sin vita skjorta och sina ljusblå jeans. För en sekund antog jag att det var en ängel som kommit på villovägar, men när jag förstod att det var han så slog mitt hjärta fort och det måste ha hörts på hela caféet. Jag tänkte att Gud hade spenderat lite mer tid på att skapa den person som nu satt mittemot mig. Ögonen som mötte mina gjorde mig alldeles varm inombords och jag trodde jag skulle smälta om jag beskådade denna varelse mycket längre. Jag tittade med rosiga kinder och ett stort leende ner på mina mjuka händer och undrade hur det skulle kännas att hålla i hans. Jag fantiserade för en kort sekund att han bad om att få kyssa den och fnittrade till utan att kunna kontrollera mina känslor.

Medan jag drömde mig bort till den fantasivärld som jag skapat hade han smugit iväg och valt fika till oss båda. När han slog sig ned på stolen kvicknade jag till och insåg att jag varit frånvarande igen. Rodnande, ursäktade jag mig och blickade ner på bakelsen som han hade valt åt mig. Den hade samma färg som en sockerkaka och var formad som ett hjärta. Den ljusrosagrädden och jordgubben på toppen av bakelsen fick mig att le varmt mot honom. Han förklarade varför han valt just den bakelsen; han tyckte att den liknade mig. Först förstod jag inte riktigt vad han menade med det, men sedan blev allt uppenbart. Han tyckte att jordgubben återspeglade mitt söta yttre, den ljusrosa grädden var mitt goda beteende mot omgivningen och formen på bakelsen var ärligheten och renligheten i mitt hjärta och i själen. När han berättade det så rodnade jag så mycket att det kändes som att mitt hjärta, som bultade värre än någonsin, skulle slå ut i lågor. Min tanke just då var att denna ljuva ängel var förälskad i mig och jag inte kunde tro på det. Mina ögon måste ha blänkt som diamanter just då, för han tog min hand i sin och kysste den, precis som jag hade fantiserat! Det var som om hela världen hade stannat upp för vår skull och jag ville inte att denna stund skulle upphöra.

Han hade försvunnit ur min åsyn för flera minuter sedan, men jag stannade kvar på det underbara caféet för att dämpa min nervositet. Den här overkliga drömmen kommer förevigt att ha en speciell plats i mitt hjärta och inget tomrum kommer någonsin behöva fyllas igen. Nu reste jag mig från den mjuka purpurröda soffan och gick med darrande fotsteg mot dörren som ledde ut ifrån caféet. Jag slöt återigen handen om det gyllene dörrhandtaget och klev ut genom den vita dörren, samtidigt som en varm sommarbris fläktade mig i ansiktet.

Realistiskt perspektiv

Det var den varmaste dagen på hela sommaren och solen sken på några blåmesar som stod i gräset i parken. Jag gick långsamt på den smala grusbelagda stigen mot det nyöppnade caféet i närheten av parken. Jag tittade upp mot himlen, glad över att det var sommar, och skuggade ansiktet med handen. Några moln syntes på himlen och jag sträckte ut min fria hand och låtsades att jag kunde fånga dem. Jag stannade upp och tog bort handen från ansiktet, samtidigt som jag blundade, och kände värmen från solen i ansiktet. Efter en stund fortsatte jag på stigen mot caféet som nu var inom synhåll.

Nu var jag äntligen framme vid caféet. Jag drog ned handtaget och öppnade den vita dörren. Luften där inne var sval och det var inrett med båda ljusa och varma färger. Servitörerna och servitriserna bar ljusblått, vitt och svart. Caféet var inte tomt, för nästan alla bord var upptagna. Jag hittade ett ledigt bord, gick fram till det och slog mig ner i soffan längs med ena väggen. Jag tittade på min klocka på armen och såg att det var ungefär 15 minuter kvar tills han skulle komma hit och möta mig. Jag lade ena armen på bordet och tittade ut genom ett fönster i närheten.

Jag kände en hand på axeln och vred på huvudet så att vi tittade rakt på varandra. Han hälsade och slog sig ned på en stol mittemot. Jag tittade ner på mina händer och tänkte hur det skulle se ut om han bad om att få hålla dem i sina. Jag skrattade åt tanken och tittade upp igen, lagom för att se honom sätta sig ner vid bordet med två bakelser på ett fat. Bakelserna var hjärtformade och dekorerade med grädde och jordgubbar. Han sa att han valde dem av en speciell anledning. Jag låtsades inte om det och tog istället en liten tugga av den, för att slippa svara. Jag tyckte att tiden kunde ha gått lite långsammare men sa ingenting om det.

Oktoberregnet öste ner över den övergivna lilla staden och den kraftiga höstvinden fick fönsterrutorna att skallra kusligt. I ett av fönstren lyste ett stearinljus och man kunde tydligt se silhuetten av en man, som lutade sig fram över någonting. För första gången på flera dygn, reste sig mannen från sin plats och ljuset flackade när han med hastiga steg gick genom rummet. Någon minut senare var han ute på den tomma, mörka gatan med föremålet, vad det nu kunde vara, under kappan i skydd mot regnet. Han gick återigen med hastiga steg genom staden och försvann i den kalla oktobernatten.

Tre veckor senare hade flygblad satts upp i grannstaden, där det stod att man var välkommen att besöka den övergivna staden, som varit utan ström under flera års tid, för att få se den nya energikällan som skulle ge elektricitet åt hela staden. Alltihop skulle äga rum den kommande fredagen vid femtiden på eftermiddagen. På flygbladet fanns en bild som föreställde, som många tolkade det, någon konstig krukväxt och stadsborna trängdes, med nyfikna och förvirrade blickar, framför flybladen för att se vad som stod på dem. Rykten spreds snabbt i staden om vad det kunde vara för sorts energikälla, om bilden på flybladet hade något samband med nyheten och vem det var som hade fångat allas intressen med denna märkliga händelse.

Fredagen klockan kvart i fem på eftermiddagen hade hundratals nyfikna stadsbor samlats i den övergivna grannstaden, för att äntligen få reda på sanningen om denna nya energikälla. Rykten om att allt var påhitt för att lura iväg dem från sina hem så de kunde plundras medan de stod där i staden, fulla av nyfikenhet och förväntan, hade talats om, men så var inte fallet. Mannen tystade folksamlingen. Mannen med föremålet, som hade suttit i det där rummet i flera dygn i skenet från stearinljuset, var den som låg bakom alltihop.

Förvånade blickar riktades mot mannen och det han höll gömt under kappan. Han tog försiktigt bort föremålet, som var densamma som på flybladet, tog ett djupt andetag, harklade sig och sade sedan med hög och klar röst:

”Barrlampa, kallar jag detta föremål som ska ge både ström och en ny framtid åt denna bortglömda stad”

Folk tittade förvirrat på varandra och på föremålet i hans händer. Denna så kallade barrlampa var inte större än en helt vanlig skrivbordslampa och några började på allvar tro att allting faktiskt var ett skämt. Någon frågade varför han kallade den för just barrlampa och mannen svarade med säker röst, som om han funderat länge på ett namn åt den:

”Som ni kan se växer det barr på denna och hela föremålet är inte större än en skrivbordslampa. Därför tyckte jag att barrlampa var passande, som nog många av er redan har listat ut är anledningen till det namn jag gett det”

Mannen bad om tillåtelse att få demonstrera sin uppfinning. Han gick, långsamt denna gång, genom folkmassan och ställde sig mitt på torget. Stadsborna bildade en stor ring runt mannen när han plockade upp en trasig spade från marken, med vilken han grävde en grop. Han stoppade försiktigt ner barrlampan i gropen och bad sedan en av stadsborna att gå in i något av köken för att se om spisen funkade. Den tillfrågade kvinnan utbrast förvånat:

”Det funkar!”

Alla som samlats i staden jublade, av glädje och förvånad, och folket trängdes för att få pröva andra energikrävande föremål i stadens hem.

Det hade nu gått ungefär fem månader sedan barrlampan introducerats som den övergivna stadens nya energikälla. Staden var inte längre tom och övergiven, för där bodde det vid denna tid familjer i alla hem i staden, som döptes till Barrestad efter dess styrande energikälla. Hur barrlampan fungerade var det aldrig någon som funderade över och ingen fick någonsin reda på det. Mannen hade gett sig av strax efter att staden kommit igång med sin nya, ljusa framtid och ingen annan än han visste hur den fungerade. På så sätt förblev barrlampans funktion en hemlighet, nedgrävd och legendarisk, precis framför statyn av sin skapare mitt på Barrestads torg.