Författarbloggen

Oktoberregnet öste ner över den övergivna lilla staden och den kraftiga höstvinden fick fönsterrutorna att skallra kusligt. I ett av fönstren lyste ett stearinljus och man kunde tydligt se silhuetten av en man, som lutade sig fram över någonting. För första gången på flera dygn, reste sig mannen från sin plats och ljuset flackade när han med hastiga steg gick genom rummet. Någon minut senare var han ute på den tomma, mörka gatan med föremålet, vad det nu kunde vara, under kappan i skydd mot regnet. Han gick återigen med hastiga steg genom staden och försvann i den kalla oktobernatten.

Tre veckor senare hade flygblad satts upp i grannstaden, där det stod att man var välkommen att besöka den övergivna staden, som varit utan ström under flera års tid, för att få se den nya energikällan som skulle ge elektricitet åt hela staden. Alltihop skulle äga rum den kommande fredagen vid femtiden på eftermiddagen. På flygbladet fanns en bild som föreställde, som många tolkade det, någon konstig krukväxt och stadsborna trängdes, med nyfikna och förvirrade blickar, framför flybladen för att se vad som stod på dem. Rykten spreds snabbt i staden om vad det kunde vara för sorts energikälla, om bilden på flybladet hade något samband med nyheten och vem det var som hade fångat allas intressen med denna märkliga händelse.

Fredagen klockan kvart i fem på eftermiddagen hade hundratals nyfikna stadsbor samlats i den övergivna grannstaden, för att äntligen få reda på sanningen om denna nya energikälla. Rykten om att allt var påhitt för att lura iväg dem från sina hem så de kunde plundras medan de stod där i staden, fulla av nyfikenhet och förväntan, hade talats om, men så var inte fallet. Mannen tystade folksamlingen. Mannen med föremålet, som hade suttit i det där rummet i flera dygn i skenet från stearinljuset, var den som låg bakom alltihop.

Förvånade blickar riktades mot mannen och det han höll gömt under kappan. Han tog försiktigt bort föremålet, som var densamma som på flybladet, tog ett djupt andetag, harklade sig och sade sedan med hög och klar röst:

”Barrlampa, kallar jag detta föremål som ska ge både ström och en ny framtid åt denna bortglömda stad”

Folk tittade förvirrat på varandra och på föremålet i hans händer. Denna så kallade barrlampa var inte större än en helt vanlig skrivbordslampa och några började på allvar tro att allting faktiskt var ett skämt. Någon frågade varför han kallade den för just barrlampa och mannen svarade med säker röst, som om han funderat länge på ett namn åt den:

”Som ni kan se växer det barr på denna och hela föremålet är inte större än en skrivbordslampa. Därför tyckte jag att barrlampa var passande, som nog många av er redan har listat ut är anledningen till det namn jag gett det”

Mannen bad om tillåtelse att få demonstrera sin uppfinning. Han gick, långsamt denna gång, genom folkmassan och ställde sig mitt på torget. Stadsborna bildade en stor ring runt mannen när han plockade upp en trasig spade från marken, med vilken han grävde en grop. Han stoppade försiktigt ner barrlampan i gropen och bad sedan en av stadsborna att gå in i något av köken för att se om spisen funkade. Den tillfrågade kvinnan utbrast förvånat:

”Det funkar!”

Alla som samlats i staden jublade, av glädje och förvånad, och folket trängdes för att få pröva andra energikrävande föremål i stadens hem.

Det hade nu gått ungefär fem månader sedan barrlampan introducerats som den övergivna stadens nya energikälla. Staden var inte längre tom och övergiven, för där bodde det vid denna tid familjer i alla hem i staden, som döptes till Barrestad efter dess styrande energikälla. Hur barrlampan fungerade var det aldrig någon som funderade över och ingen fick någonsin reda på det. Mannen hade gett sig av strax efter att staden kommit igång med sin nya, ljusa framtid och ingen annan än han visste hur den fungerade. På så sätt förblev barrlampans funktion en hemlighet, nedgrävd och legendarisk, precis framför statyn av sin skapare mitt på Barrestads torg.