Författarbloggen

Solen står högt på den blå himlen och doften av nyklippt gräs tränger in i näsan när jag går på trottoaren vid parken. Några barn leker kurragömma i buskarna medan deras mammor samtalar glatt om allt möjligt. Det är den varmaste dagen hittills den här sommaren och jag fläktar lite lätt med t-shirten för att svalka mig. Jag sätter mig ner på en av bänkarna i parken och lyssnar på fontänens porlande vatten samtidigt som en småfågel landar mjukt på gräset nära min vänstra fot. Ett av de lekande barnen springer lyckligt skrattande och gömmer sig bakom bänken när fågeln, förskräckt av den plötsliga uppenbarelsen, breder ut vingarna och några sekunder senare landar på en gren en bit bort. Jag sitter kvar på bänken en stund och iakttar människorna i parken innan jag reser mig upp för att gå hem.

Det är inte långt hem från parken och jag längtar efter att få komma hem och ta något att äta. Efter några minuter börjar jag känna mig yr så jag stannar och sluter ögonen för att yrseln ska försvinna. Det måste vara hungern, tänker jag. När jag känner mig okej igen fortsätter jag gå hemåt, lite snabbare denna gång, men nu känner jag mig ännu värre. Till sist tappar jag balansen, faller ner på marken och slår hakan i asfalten. Blodet rinner sakta från det öppna såret och jag försöker snyftande resa mig upp, men känner mig alldeles tung i kroppen. Jag hör någon skrika till av rädsla och känner sedan en stark arm runt bröstet. Jag är fortfarande yr, så mannen, som jag antar att det är, hjälper mig ner i baksätet på sin bil och kör sedan iväg.

Jag öppnar sömnigt ögonen och för långsamt blicken över det lilla rummet.

– Jesper, min älskade son! utbrister mamma och slår armarna om mig i en varm kram.
– Välkommen tillbaka till verkligheten, brorsan, säger Lina skämtsamt och ler.

Jag undrar vart pappa är och precis då kommer han in i rummet. Även han kramar mig och undrar hur jag mår. Jag är inte yr längre och såret är omplåstrat, så jag känner mig hyfsat bra igen. Pappa räcker fram en bricka med mat till mig. Äntligen, tänker jag och glufsar snabbt i mig det då dörren till rummet öppnas igen och en av sjuksköterskorna kliver in. Jag får berätta om hur det gick till när jag föll och slog hakan i trottoaren och hur en man hade hjälpt mig till sjukhuset. Sjuksköterskan säger att det är nödvändigt med en röntgen för att se om det finns någon speciell orsak till den plötsliga yrseln. Smånervös följer jag med sjuksköterskan till röntgensalen, där de röntgar skallen, och får sedan gå tillbaka till rummet i väntan på provresultaten.

Det har gått tre timmar nu och äntligen öppnas dörren till mitt rum på sjukhuset.

– Jesper, vi har tagit fram provresultaten nu, säger läkaren och tittar allvarligt på mig. Jag tittar snabbt tillbaka på läkaren och sedan på mamma.
– Hur såg det ut? frågar hon med en orolig min. Läkaren slänger en snabb blick på mamma och tar ett djupt andetag.
– Vi måste meddela dig om att du tyvärr har drabbats av en hjärntumör. Det verkar även som att du har gått med den ett bra tag, har du inte märkt av något som viker av från hur du brukar bete dig, eller känt dig annorlunda på något sätt? frågar läkaren och räcker mig bilderna från röntgen.

Jag svarar inte, utan tar bara emot dem, stirrar länge på bilderna och ger dem sedan till mamma som har börjat gråta. Jag tittar förstummat upp på läkaren och hon frågar försiktigt igen om jag känt mig annorlunda på sistone. Jag harklar mig och svarar med darrig röst att jag inte har det. Är det sant? Händer detta verkligen mig? Jag, Jesper, som precis fyllt 16 år och ska börja på gymnasiet om drygt en månad? Snälla Gud, säg att det är en mardröm! tänker jag medan jag stirrar ut genom fönstret på den stjärnbeströdda, indigoblå himlen och försöker samla mig.

– Är det mycket allvarligt? frågar jag med en lite stadigare röst.
– Du har gått länge med den, så ja, det är allvarligt. Mycket allvarligt, för att vara ärlig, svarar hon.

Två månader har gått sedan jag fick veta att jag har hjärntumör och sedan dess har jag behandlats på sjukhuset. Jag ligger som vanligt i sjukhussängen och tittar ut på de vita molnen som svävar förbi på himlen, medan jag väntar på att mamma ska komma och ta med mig ut på en promenad. Jag hör en svag knackning och dörren öppnas försiktigt. Mamma kliver leende in och ger mig en kram.

– Ska vi gå då, älskling? frågar hon och räcker mig en varmare tröja.

Jag ler nickande tillbaka mot henne och tar emot tröjan. Med långsamma steg går vi mot hissen i slutet av korridoren där alla sjukhusrum ligger. När hissen är framme på vår våning kliver vi in och jag trycker på knappen som sedan tar oss mot entrévåningen. Inte ett ljud hörs när hissen för oss mot vårt mål. När vi är framme går vi, nästan i snigelfart, fram mot entrédörrarna och mamma håller upp den ena dörren för mig. Vinden fläktar mig i ansiktet när jag kliver ut i sensommaren och några fåglar kvittrar i ett träd. Jag tittar mig omkring medan jag går där bredvid min mamma, som jag älskar så mycket. Solen lyser starkt på den blå himlen, precis som den dag jag fick veta om min sjukdom. De sade att det var mycket allvarligt och jag blir bara sämre och sämre för var dag som passerar. Jag har nästan tappat hoppet om att överleva. En kall kår smyger sig upp längs med ryggraden vid tanken och mamma tittar ängsligt på mig.

– Hur är det, hjärtat? Mår du inte bra? Vill du gå in igen?

Jag tittar upp på henne och nickar lätt.

– Ja, jag vill gå in igen. Det är dags för dagens behandling snart, säger jag och mamma placerar lätt sin högra hand på min axel, sedan går vi tillsammans tillbaka mot mitt rum.
– Jag har goda nyheter! Jesper har blivit mycket bättre sedan förra veckan. Om det fortsätter i denna riktning kommer vi nog kunna bota honom! Läkaren tittar glatt på oss.

Mamma och pappa tittar på mig och jag skrattar till. Jag känner en varm och upphetsad känsla jobba sig från hjärtat och undrar om det är hoppet som växer. Likt en enslig växt i torrmark som växer till sig och lever upp till ordspråket ”ensam är stark”. Kommer jag att överleva? Jag tittar med glansiga kinder upp på alla i rummet och fäster sedan blicken på min syster, Lina. Hon tittar ner i golvet, men jag ser att även hon gråter av lycka.

Efter lunch så får jag lov av läkaren att ensam gå ut på sjukhusets innergård, så jag tar på mig en tröja och går ner till gården. Det är lite kyligare nu, men fortfarande soligt. Jag går bort till en träbänk under ett äppelträd och sen sitter jag där en stund och bara tittar på omgivningen.

– Hej, får jag sätta mig här? säger någon bakom mig.

Jag vänder mig om och får se en tjej med mörkt lockigt hår och bruna ögon. Hon ser ut att vara i samma ålder som jag.

– Ja, visst. Slå dig ner bara, svarar jag och viftar med handen mot den tomma platsen bredvid mig.
– Jag heter Maya, förresten. Vad heter du? frågar hon glatt.
– Jesper, svarar jag kort och känner mig genast lite dum.
– Du är inte så pratglad, eller?
– Jo då, förlåt men jag visste inte vad jag skulle säga mer, säger jag lite generat.
– Äsch, det är okej. Får man fråga varför du är här? frågar hon för att föra konversationen vidare.
– Jo, jag har hjärntumör, så jag blir behandlad här på sjukhuset. Det är tredje månaden här nu. Vad gör du själv här? svarar jag.
– Nä men oj! Vilket sammanträffande! Blir faktiskt också behandlad för hjärntumör. Det är min fjärde månad på sjukhuset. De säger att jag kommer bli botad, men att det kommer ta några månader till, säger hon och fnissar lite.
– Jasså, vad komiskt att vi både ligger inne för samma sak. Eller, inte så komiskt egentligen, men ett sammanträffande som du sa. Jag är också på väg att bli frisk, ändrar jag snabbt på meningen för att inte göra bort mig mer.

Tjejer. Hur tänker de egentligen? Hur kan de skratta åt något sådant här? Är det verkligen så roligt? tänker jag och sitter tyst på bänken en stund innan Maya avbryter mina tankar.

– Jesper? Det var inte meningen att göra dig ledsen eller så. Det var fel av mig att fnissa, men det är bara så skönt att träffa någon med samma problem som jag, säger hon lite sorgset.
– Det är lugnt, jag blev inte ledsen, svarar jag.
– Vad bra! Vill du gå en sväng? frågar hon leende.
– Ja, varför inte? Alltid trevligt att ha någon att prata med, säger jag.

Jag försöker resa mig upp, men hon märker att jag är lite svag och räcker fram en hjälpande hand. Jag tar emot den och reser mig upp. Jag blir förvirrad och rodnar lite när hon inte släpper min hand, men hon bara ler vänligt mot mig och kramar den hårdare. Jag känner något varmt genom kroppen och tar ett steg fram för att stå precis bredvid henne. Hela eftermiddagen går vi runt och pratar om allt och ingenting. När det blir mörkt märker vi att det blivit lite kyligt ute och bestämmer oss för att gå in igen. Hon följer med mig till min dörr eftersom hon ändå går förbi den för att komma till sitt rum. Vi säger hej då och så ger hon mig en lång kram och en puss på kinden. Jag rodnar lite, men hon blinkar åt mig och säger att vi ses imorgon.

Medan månaderna går blir både Maya och jag bara bättre och bättre. Under min åttonde månad på sjukhuset, och Mayas nionde, så blir hon friskförklarad från sin hjärntumör, men hon måste fortfarande stanna ett tag på sjukhuset för att avvakta så att hon inte blir sämre igen. Jag däremot, är inte helt botad ännu utan går fortfarande under behandling, trots att även jag snart är frisk. Under vår tid på sjukhuset så har min och Mayas vänskap växt sig riktigt stark och nu de senaste två månaderna har det även uppstått en liten romans mellan oss. Den ensamma växten i torrmarken är inte längre ensam, utan har funnit sin själsfrände. Läkarna säger att när jag är helt frisk så kommer jag att få åka hem igen och börja i gymnasiet till hösten. Jag längtar så mycket efter alla mina vänner! Även fast många har hälsat på mig här på sjukhuset, så är det ju inte samma sak som att vara med de i skolan och på fritiden, då man kan hitta på roliga saker tillsammans, vilket är lite svårt på ett sjukhus.

Jag vaknar tidigt på morgonen av regnet som smattrar mot fönsterrutan. Så härligt det låter, tänker jag och blundar för att njuta av det underbara ljudet. Jag älskar regn! Jag reser mig upp till sittande ställning och gnuggar mig trött i ögonen med en gäspning, därefter tar jag en snabb titt på klockan. 05:37, vad tidigt! tänker jag och lägger mig ner igen för att somna om. Jag vaknar någon timme senare och upptäcker att jag är kissnödig. Sömnigt klär jag på mig ett par tofflor och går tyst genom korridoren och bort mot toaletterna. När jag kommer fram till Mayas rum stannar jag upp och öppnar försiktigt dörren för att kika in. Vad söt hon är när hon sover, tänker jag lyckligt för mig själv och stänger tyst dörren igen. Jag fortsätter bort till toaletterna och när jag är klar går jag samma väg tillbaka. När jag är nästan framme vid min dörr händer något oväntat. Jag blir plötsligt så yr att jag inte kan känna mina ben och faller ner på golvet. Det svartnar för mina ögon och jag försöker ropa efter hjälp precis innan jag svimmar. Direkt kommer en av sjuksköterskorna springande, för att hitta mig medvetslös på golvet. Hon kallar snabbt på hjälp och två läkare och en sjuksyster kommer skyndandes genom korridoren. De hjälps åt att bära in mig i ett av rummen för att försöka väcka mig till liv. En av sjuksystrarna ringer mamma för att berätta vad som hänt och hela familjen kommer dit så fort de kan. Maya vaknar till av oväsendet och springer mot salen där jag ligger. Skräckslagen ser hon vem som ligger på sängen och skriker till med tårarna forsandes nedför kinderna. Mamma kommer precis springande genom korridoren, med pappa och Lina tätt i häl, lagom för att se den gråtande Maya falla ner på knä och mig, Jesper 16 år, liggandes på sängen i salen framför henne. Hon slänger upp dörren och skriker till av oro och förtvivlan.

– Jesper! Min älskade son! Vad har hänt?!

En av sjuksystrarna försöker lugna henne, men hon fäktas hysteriskt med armarna och måste föras ut ur salen av båda sjuksystrarna, som förklarar den kritiska situationen för familjen. Efter några få minuter får de komma in igen och denna gång är Maya med dem. Läkarna försöker fortfarande väcka liv i mig och använder sig nu utav en defibrillator, men förgäves. Hjärtfrekvensmätaren ändras till en rak linje och mamma, pappa, Lina och Maya gråter förtvivlat och håller om varandra. Mamma dunkar handen i väggen och på mitt bröst i hopp om att återuppliva mig, medan Maya skriker hysteriskt och läkarna beklagar sorgen men säger att de gjort allt de kan. Jag andas en sista suck innan jag beger mig vidare till himmelriket och alla änglar som väntar innanför den stora porten av guld.