Författarbloggen

Solen står högt på den blå himlen och doften av nyklippt gräs tränger in i näsan när jag går på trottoaren vid parken. Några barn leker kurragömma i buskarna medan deras mammor samtalar glatt om allt möjligt. Det är den varmaste dagen hittills den här sommaren och jag fläktar lite lätt med t-shirten för att svalka mig. Jag sätter mig ner på en av bänkarna i parken och lyssnar på fontänens porlande vatten samtidigt som en småfågel landar mjukt på gräset nära min vänstra fot. Ett av de lekande barnen springer lyckligt skrattande och gömmer sig bakom bänken när fågeln, förskräckt av den plötsliga uppenbarelsen, breder ut vingarna och några sekunder senare landar på en gren en bit bort. Jag sitter kvar på bänken en stund och iakttar människorna i parken innan jag reser mig upp för att gå hem.

Det är inte långt hem från parken och jag längtar efter att få komma hem och ta något att äta. Efter några minuter börjar jag känna mig yr så jag stannar och sluter ögonen för att yrseln ska försvinna. Det måste vara hungern, tänker jag. När jag känner mig okej igen fortsätter jag gå hemåt, lite snabbare denna gång, men nu känner jag mig ännu värre. Till sist tappar jag balansen, faller ner på marken och slår hakan i asfalten. Blodet rinner sakta från det öppna såret och jag försöker snyftande resa mig upp, men känner mig alldeles tung i kroppen. Jag hör någon skrika till av rädsla och känner sedan en stark arm runt bröstet. Jag är fortfarande yr, så mannen, som jag antar att det är, hjälper mig ner i baksätet på sin bil och kör sedan iväg.

Jag öppnar sömnigt ögonen och för långsamt blicken över det lilla rummet.

– Jesper, min älskade son! utbrister mamma och slår armarna om mig i en varm kram.
– Välkommen tillbaka till verkligheten, brorsan, säger Lina skämtsamt och ler.

Jag undrar vart pappa är och precis då kommer han in i rummet. Även han kramar mig och undrar hur jag mår. Jag är inte yr längre och såret är omplåstrat, så jag känner mig hyfsat bra igen. Pappa räcker fram en bricka med mat till mig. Äntligen, tänker jag och glufsar snabbt i mig det då dörren till rummet öppnas igen och en av sjuksköterskorna kliver in. Jag får berätta om hur det gick till när jag föll och slog hakan i trottoaren och hur en man hade hjälpt mig till sjukhuset. Sjuksköterskan säger att det är nödvändigt med en röntgen för att se om det finns någon speciell orsak till den plötsliga yrseln. Smånervös följer jag med sjuksköterskan till röntgensalen, där de röntgar skallen, och får sedan gå tillbaka till rummet i väntan på provresultaten.

Det har gått tre timmar nu och äntligen öppnas dörren till mitt rum på sjukhuset.

– Jesper, vi har tagit fram provresultaten nu, säger läkaren och tittar allvarligt på mig. Jag tittar snabbt tillbaka på läkaren och sedan på mamma.
– Hur såg det ut? frågar hon med en orolig min. Läkaren slänger en snabb blick på mamma och tar ett djupt andetag.
– Vi måste meddela dig om att du tyvärr har drabbats av en hjärntumör. Det verkar även som att du har gått med den ett bra tag, har du inte märkt av något som viker av från hur du brukar bete dig, eller känt dig annorlunda på något sätt? frågar läkaren och räcker mig bilderna från röntgen.

Jag svarar inte, utan tar bara emot dem, stirrar länge på bilderna och ger dem sedan till mamma som har börjat gråta. Jag tittar förstummat upp på läkaren och hon frågar försiktigt igen om jag känt mig annorlunda på sistone. Jag harklar mig och svarar med darrig röst att jag inte har det. Är det sant? Händer detta verkligen mig? Jag, Jesper, som precis fyllt 16 år och ska börja på gymnasiet om drygt en månad? Snälla Gud, säg att det är en mardröm! tänker jag medan jag stirrar ut genom fönstret på den stjärnbeströdda, indigoblå himlen och försöker samla mig.

– Är det mycket allvarligt? frågar jag med en lite stadigare röst.
– Du har gått länge med den, så ja, det är allvarligt. Mycket allvarligt, för att vara ärlig, svarar hon.

Två månader har gått sedan jag fick veta att jag har hjärntumör och sedan dess har jag behandlats på sjukhuset. Jag ligger som vanligt i sjukhussängen och tittar ut på de vita molnen som svävar förbi på himlen, medan jag väntar på att mamma ska komma och ta med mig ut på en promenad. Jag hör en svag knackning och dörren öppnas försiktigt. Mamma kliver leende in och ger mig en kram.

– Ska vi gå då, älskling? frågar hon och räcker mig en varmare tröja.

Jag ler nickande tillbaka mot henne och tar emot tröjan. Med långsamma steg går vi mot hissen i slutet av korridoren där alla sjukhusrum ligger. När hissen är framme på vår våning kliver vi in och jag trycker på knappen som sedan tar oss mot entrévåningen. Inte ett ljud hörs när hissen för oss mot vårt mål. När vi är framme går vi, nästan i snigelfart, fram mot entrédörrarna och mamma håller upp den ena dörren för mig. Vinden fläktar mig i ansiktet när jag kliver ut i sensommaren och några fåglar kvittrar i ett träd. Jag tittar mig omkring medan jag går där bredvid min mamma, som jag älskar så mycket. Solen lyser starkt på den blå himlen, precis som den dag jag fick veta om min sjukdom. De sade att det var mycket allvarligt och jag blir bara sämre och sämre för var dag som passerar. Jag har nästan tappat hoppet om att överleva. En kall kår smyger sig upp längs med ryggraden vid tanken och mamma tittar ängsligt på mig.

– Hur är det, hjärtat? Mår du inte bra? Vill du gå in igen?

Jag tittar upp på henne och nickar lätt.

– Ja, jag vill gå in igen. Det är dags för dagens behandling snart, säger jag och mamma placerar lätt sin högra hand på min axel, sedan går vi tillsammans tillbaka mot mitt rum.
– Jag har goda nyheter! Jesper har blivit mycket bättre sedan förra veckan. Om det fortsätter i denna riktning kommer vi nog kunna bota honom! Läkaren tittar glatt på oss.

Mamma och pappa tittar på mig och jag skrattar till. Jag känner en varm och upphetsad känsla jobba sig från hjärtat och undrar om det är hoppet som växer. Likt en enslig växt i torrmark som växer till sig och lever upp till ordspråket ”ensam är stark”. Kommer jag att överleva? Jag tittar med glansiga kinder upp på alla i rummet och fäster sedan blicken på min syster, Lina. Hon tittar ner i golvet, men jag ser att även hon gråter av lycka.

Efter lunch så får jag lov av läkaren att ensam gå ut på sjukhusets innergård, så jag tar på mig en tröja och går ner till gården. Det är lite kyligare nu, men fortfarande soligt. Jag går bort till en träbänk under ett äppelträd och sen sitter jag där en stund och bara tittar på omgivningen.

– Hej, får jag sätta mig här? säger någon bakom mig.

Jag vänder mig om och får se en tjej med mörkt lockigt hår och bruna ögon. Hon ser ut att vara i samma ålder som jag.

– Ja, visst. Slå dig ner bara, svarar jag och viftar med handen mot den tomma platsen bredvid mig.
– Jag heter Maya, förresten. Vad heter du? frågar hon glatt.
– Jesper, svarar jag kort och känner mig genast lite dum.
– Du är inte så pratglad, eller?
– Jo då, förlåt men jag visste inte vad jag skulle säga mer, säger jag lite generat.
– Äsch, det är okej. Får man fråga varför du är här? frågar hon för att föra konversationen vidare.
– Jo, jag har hjärntumör, så jag blir behandlad här på sjukhuset. Det är tredje månaden här nu. Vad gör du själv här? svarar jag.
– Nä men oj! Vilket sammanträffande! Blir faktiskt också behandlad för hjärntumör. Det är min fjärde månad på sjukhuset. De säger att jag kommer bli botad, men att det kommer ta några månader till, säger hon och fnissar lite.
– Jasså, vad komiskt att vi både ligger inne för samma sak. Eller, inte så komiskt egentligen, men ett sammanträffande som du sa. Jag är också på väg att bli frisk, ändrar jag snabbt på meningen för att inte göra bort mig mer.

Tjejer. Hur tänker de egentligen? Hur kan de skratta åt något sådant här? Är det verkligen så roligt? tänker jag och sitter tyst på bänken en stund innan Maya avbryter mina tankar.

– Jesper? Det var inte meningen att göra dig ledsen eller så. Det var fel av mig att fnissa, men det är bara så skönt att träffa någon med samma problem som jag, säger hon lite sorgset.
– Det är lugnt, jag blev inte ledsen, svarar jag.
– Vad bra! Vill du gå en sväng? frågar hon leende.
– Ja, varför inte? Alltid trevligt att ha någon att prata med, säger jag.

Jag försöker resa mig upp, men hon märker att jag är lite svag och räcker fram en hjälpande hand. Jag tar emot den och reser mig upp. Jag blir förvirrad och rodnar lite när hon inte släpper min hand, men hon bara ler vänligt mot mig och kramar den hårdare. Jag känner något varmt genom kroppen och tar ett steg fram för att stå precis bredvid henne. Hela eftermiddagen går vi runt och pratar om allt och ingenting. När det blir mörkt märker vi att det blivit lite kyligt ute och bestämmer oss för att gå in igen. Hon följer med mig till min dörr eftersom hon ändå går förbi den för att komma till sitt rum. Vi säger hej då och så ger hon mig en lång kram och en puss på kinden. Jag rodnar lite, men hon blinkar åt mig och säger att vi ses imorgon.

Medan månaderna går blir både Maya och jag bara bättre och bättre. Under min åttonde månad på sjukhuset, och Mayas nionde, så blir hon friskförklarad från sin hjärntumör, men hon måste fortfarande stanna ett tag på sjukhuset för att avvakta så att hon inte blir sämre igen. Jag däremot, är inte helt botad ännu utan går fortfarande under behandling, trots att även jag snart är frisk. Under vår tid på sjukhuset så har min och Mayas vänskap växt sig riktigt stark och nu de senaste två månaderna har det även uppstått en liten romans mellan oss. Den ensamma växten i torrmarken är inte längre ensam, utan har funnit sin själsfrände. Läkarna säger att när jag är helt frisk så kommer jag att få åka hem igen och börja i gymnasiet till hösten. Jag längtar så mycket efter alla mina vänner! Även fast många har hälsat på mig här på sjukhuset, så är det ju inte samma sak som att vara med de i skolan och på fritiden, då man kan hitta på roliga saker tillsammans, vilket är lite svårt på ett sjukhus.

Jag vaknar tidigt på morgonen av regnet som smattrar mot fönsterrutan. Så härligt det låter, tänker jag och blundar för att njuta av det underbara ljudet. Jag älskar regn! Jag reser mig upp till sittande ställning och gnuggar mig trött i ögonen med en gäspning, därefter tar jag en snabb titt på klockan. 05:37, vad tidigt! tänker jag och lägger mig ner igen för att somna om. Jag vaknar någon timme senare och upptäcker att jag är kissnödig. Sömnigt klär jag på mig ett par tofflor och går tyst genom korridoren och bort mot toaletterna. När jag kommer fram till Mayas rum stannar jag upp och öppnar försiktigt dörren för att kika in. Vad söt hon är när hon sover, tänker jag lyckligt för mig själv och stänger tyst dörren igen. Jag fortsätter bort till toaletterna och när jag är klar går jag samma väg tillbaka. När jag är nästan framme vid min dörr händer något oväntat. Jag blir plötsligt så yr att jag inte kan känna mina ben och faller ner på golvet. Det svartnar för mina ögon och jag försöker ropa efter hjälp precis innan jag svimmar. Direkt kommer en av sjuksköterskorna springande, för att hitta mig medvetslös på golvet. Hon kallar snabbt på hjälp och två läkare och en sjuksyster kommer skyndandes genom korridoren. De hjälps åt att bära in mig i ett av rummen för att försöka väcka mig till liv. En av sjuksystrarna ringer mamma för att berätta vad som hänt och hela familjen kommer dit så fort de kan. Maya vaknar till av oväsendet och springer mot salen där jag ligger. Skräckslagen ser hon vem som ligger på sängen och skriker till med tårarna forsandes nedför kinderna. Mamma kommer precis springande genom korridoren, med pappa och Lina tätt i häl, lagom för att se den gråtande Maya falla ner på knä och mig, Jesper 16 år, liggandes på sängen i salen framför henne. Hon slänger upp dörren och skriker till av oro och förtvivlan.

– Jesper! Min älskade son! Vad har hänt?!

En av sjuksystrarna försöker lugna henne, men hon fäktas hysteriskt med armarna och måste föras ut ur salen av båda sjuksystrarna, som förklarar den kritiska situationen för familjen. Efter några få minuter får de komma in igen och denna gång är Maya med dem. Läkarna försöker fortfarande väcka liv i mig och använder sig nu utav en defibrillator, men förgäves. Hjärtfrekvensmätaren ändras till en rak linje och mamma, pappa, Lina och Maya gråter förtvivlat och håller om varandra. Mamma dunkar handen i väggen och på mitt bröst i hopp om att återuppliva mig, medan Maya skriker hysteriskt och läkarna beklagar sorgen men säger att de gjort allt de kan. Jag andas en sista suck innan jag beger mig vidare till himmelriket och alla änglar som väntar innanför den stora porten av guld.

Det är en kall, men underbar dag i början av december. Stora snöflingor letar sig sakta ner från skyn och förenar sig med det tjocka täcket på marken. Jag går iväg från fönstret och nerför trappan in till köket för att göra frukost, samtidigt som jag börjar tänka på hur underbart livet är och hur vacker världen är nuförtiden. Då minns jag en historiebok från biblioteket i skolan. Det finns ett kapitel i boken som berättar om hur världen såg ut för ungefär 200 år sedan. På den tiden var jorden hotad av global uppvärmning och glaciärerna var på väg att smälta, men runt 2013 så började människor tänka på jordens framtid på allvar och spekulerade kring hur den skulle komma att se ut om inte mänskligheten gjorde någonting åt det, innan det var försent. De försökte allt för att göra jorden till en bättre och mer miljövänlig plats att leva på och de goda nyheterna är att de klarade det! När jag tittar ut genom ett fönster eller går på en gata, så finns det ingen tanke om att jorden faktiskt var på väg att gå under för bara två århundraden sedan. Det känns alldeles för konstigt för att förstå. Jag äter upp min smörgås och går in till badrummet för att ta en dusch, jag ska nämligen träffa några vänner inne i staden senare. Först så trycker jag på knappen på väggen i duschen som sätter på vattnet och sedan på knappen som höjer värmen. Med schampo i håret vandrar tankarna än en gång vidare till kapitlet i historieboken. Hur var det egentligen att leva i en värld som den, en värld helt annorlunda vår egen? För 200 år sedan så hade människorna många olika sorters jobb. Idag utförs de flesta av jobben utav robotar, maskiner och liknande. Självklart finns det fortfarande massor av människor som arbetar, vi måste ju kunna försörja oss, men de flesta arbeten går ut på att komma med nya förslag som kan hjälpa människor i hemmet, i skolan, på arbetsplatser och på gatorna. Det känns så avlägset, tänker jag och går ut från badrummet och uppför trappan igen. Spotlightsen i taket tänds automatiskt när jag kliver in i rummet för att klä mig i nya, rena kläder, för att sedan gå över till det vita sminkbordet där jag sätter mig ner på den mjuka stolen. Jag ropar på Lucy, min personliga assistent, som egentligen är en dator som jag har byggt. Hennes fotsteg hörs tydligt i hallen utanför och i nästa sekund står hon bredvid mig.

– Vill du ha hjälp att bli fixad? frågar hon mig vänligt.
– Ja, tack. Du kan göra som du känner för, svarar jag.

Hon tar upp hårtorken och börjar torka mitt hår. Den varma luften känns fantastisk mot huden och jag sluter mina ögon i några sekunder. Hon sprayar lite balsam i mitt hår och sedan börjar hon frisera det. När håret är färdigt så lägger hon på lite smink.

– Sådär! Allt klart! Vad tycker du? frågar hon.
– Underbart! Tack, Lucy. Jag måste gå nu, men jag tar med mig min mobiltelefon, så du kan ringa om du vill något, säger jag medan vi går ner till ytterdörren. Jag är tillbaka vid fyra. Hejdå! Jag ger henne en kram och kliver ut ur huset.

På vägen till linbanehållplatsen tänker jag på vilken bra uppfinning Lucy är. En levande dator, existerar ens en sådan fantastisk sak? Jag tror inte det och det är därför jag vill göra den stor efter jag har tagit studenten nästa termin, eller tidigare om jag får chansen. Väl framme så går jag bort till mina vänner som väntar på mig framför en stor och vacker fontän.

– Hej på er! Jag tänkte precis på vilken bra uppfinning Lucy är, börjar jag säga. En dator som…
– … som handlar, tänker, har känslor och ser ut som en riktig människa. Den gör också allt du vill att den ska göra, avslutar en av dem min mening. Ja, vi vet. Du har redan berättat det för oss flera gånger tidigare, alla, även jag, skrattar.
– Ledsen hör ni, jag ska inte prata mer om det idag, men jag måste berätta för er vad jag kommer kalla den, säger jag.
– Okej då, berätta! sa de med ivrig nyfikenhet.
– Jag ska kalla den för Personlig Assistent, svarar jag med stolthet.
– Det är verkligen ett superbra namn! Det säger oss verkligen vad det är för något. Ska vi gå och handla nu? säger en av dem glatt.

Medan vi shoppar, pratar vi om hur bra det är med demokrati, hur bra vår president är och hur säker man känner sig hela tiden. Jag tittar upp och ser en stor skylt på väggen av en ännu större byggnad. På skylten står det: Teknologi är framtiden. Det är sant, teknologi är verkligen framtiden och den blir mer verklig för varje dag som går. Jag tänker på Lucy och att jag borde gå hem snart. Jag köpte henne lite nya kläder tidigare och hoppas att hon kommer att tycka om dem. Jag stannar och plockar fram mobilen ur innerfickan på jackan för att se vad klockan är.

– Hör ni? Jag måste gå hem nu. Jag lovade Lucy att vara tillbaka vid fyra, säger jag till mina vänner.
– Åh, okej. Vad synd, men vi ses i skolan imorgon. Hej då! säger en av dem och alla kramar mig.

Linbanan stannar på Lucy Street, där jag bor och vilket är vad Lucy är döpt efter, och jag andas in den kalla och fräscha luften som får mig att skaka lite. Jag går på trottoaren genom kvarteret och kollar på alla de stora och moderna husen som är fyllda av teknologiska prylar. Många av husen är byggda i tegel eller cement som klarar av att motstå alla möjliga väder. Trädgårdarna är stora och på sommaren är de fyllda av blommor, växter och fruktträd i många olika sorter. På en del tomter finns det pooler i olika, moderna och konstiga former, vilket passar in bra bland deras hus och trädgårdar. Till sist kollar jag upp på mitt eget vita tegelhus, går upp till ytterdörren och står på översta trappsteget, sedan vandrar blicken ut över vår trädgård. Ett tjockt snötäcke döljer marken. Jag tänker på hur det brukar se ut på sommaren. Häcken, som har nästan samma gröna nyans som gräset, reser sig upp i himlen och framför den blommar stora solrosor, rosa tulpaner och vita rosor. Jag går nerför trappan igen och runt huset till baksidan. Där står en stor julgran mitt i trädgården. Det måste vara Lucy som har placerat den där och dekorerat den med glitter och belysning. Hon är så snäll och hjälpsam, som en storasyster för mig. Jag går in i huset och ropar på Lucy som kommer skyndandes och hälsar på mig med en stor kram. Hon hjälper mig att hänga upp ytterkläderna medan jag tar av mig skorna.

– Hur var din dag? frågar hon medan jag tar på mig mina varma tofflor som doftar svagt av rosor, vilket är ännu en uppfinning som jag kommit på, som gör att tofflorna luktar gott hela tiden.
– Den var bra. Jag köpte lite nya kläder till dig som jag hoppas du gillar. Vi går till mitt rum så vi kan prova dem, säger jag och räcker henne en av påsarna.

Det har gått två timmar sedan jag kom hem och just nu äter vi middag tillsammans. Hela familjen är samlad och berättar för varandra hur dagen har varit. Lucy berättar att hon har varit hemma och satt upp juldekorationer och alla säger att det ser väldigt fint och mysigt ut nu. Tänk att det bara är 19 dagar kvar till julafton! Jag tror jag ska köpa julklappar till alla imorgon. Jag äter klart min middag och säger till Lucy att följa med upp på mitt rum. Väl inne på rummet försöker vi välja vilka kläder vi ska ha på oss på julafton och nyårsafton. När vi valt ut några som vi anser är passande så provar vi dem. Jag tar en titt på min digitala klocka på väggen: 5e december 2209, 22:04.

– Är klockan redan så mycket?! utbrister jag så högt att Lucy hoppar till. Förlåt Lucy, det var inte meningen att skrämma dig. Vi går och lägger oss nu så vi inte är allt för trötta imorgon.
– Det är ingen fara. Du har nog rätt, vi borde sova, säger hon. Sov gott.

Det har gått sex månader sedan julafton och det är en underbar och varm dag. Jag kommer att ta studenten imorgon och jag ser fram emot det väldigt mycket. Det är framförallt för att jag kommer att göra min Personliga Assistent känd genom att öppna ett eget företag. Jag kommer att anställa folk som kan följa mina instruktioner och bygga massor av Personliga Assistenter till mig som företaget sedan kan sälja. Jag klär på mig och går nerför trappan och in till köket för att äta lunch. Lucy serverar mig en tallrik med nystekta pannkakor och ett glas med iskall mjölk. Hon sätter sig ner på stolen bredvid mig.

– Lucy, kan du snälla hjälpa mig att fixa i ordning mina saker tills imorgon? frågar jag henne och tar en tugga på en pannkaka.
– Självklart, säg bara till mig vad jag ska göra så hjälper jag gärna till, säger hon och ler mot mig.
– Tack så mycket, ler jag tillbaka mot henne och dricker upp min mjölk.

Lucy följer med mig upp till mitt rum för att hjälpa till att ordna allt tills imorgon. Jag är så ivrig och allt jag gör, medan Lucy hjälper mig, är att prata på om imorgon och mina planer för framtiden. Vi fortsätter organisera och planera tills det är middag, då jag berättar för alla runt matbordet hur fort dagen har gått. Efter middagen är det dags för mig att sova, så jag går upp för trappan och in till badrummet för att ta en dusch och borsta tänderna. När jag är klar byter jag om till pyjamas och somnar så fort mitt huvud nuddar vid kudden.

En smal solstrimma träffar mina ögon när jag öppnar dem på morgonen. På himlen svävar fluffiga moln omkring här och där. Jag tittar upp på min digitala klocka på väggen. 4e juni 2209, 08:36, är klockan. Bra, då har jag mycket tid på mig innan ceremonin börjar. Jag går ner till köket för att äta frukosten som min mamma har gjort till mig i dagens ära.

– God morgon allihop, säger jag och känner mig riktigt lycklig.
– God morgon, sitt bredvid mig! säger min yngre bror ivrigt.
– Okej, jag sätter mig bredvid om du tar det lite lugnt, säger jag med ett leende.

Sedan pratar och skrattar alla medan vi äter den goda frukosten.

– Kommer jag att få en sådan här god frukost också mamma? frågar min yngre bror.
– Bara om du visar bra resultat i skolan, som din syster, svarar hon och jag kan se pappa le för sig själv.
– Det är dags för dig att göra dig i ordning nu, säger Lucy.

Vi tackar mamma för den underbara frukosten och går upp för trappan och in i mitt rum för att klä på oss. När jag är klar går jag över till spegeln för att se mig själv.

– Du ser väldigt vacker ut, säger Lucy och går fram till mig.
– Tack så mycket Lucy, du också, svarar jag och går bort till sminkbordet.

Lucy gör en avancerad frisyr på mig och tar på mig lite smink så jag ser fräsch och ännu vackrare ut i andras ögon. Klockan är nu 10:30 och alla kliver in i bilen för att åka till skolan där ceremonin börjar om en halvtimme. Jag är så ivrig och nervös när vi kliver ur bilen att mina ben skakar något otroligt mycket. Lucy lägger sin ena hand på min axel och säger till mig att ta det lugnt och att jag ska vara stolt och glad. Jag känner mig lite lugnare och går bort till mina klasskamrater i den stora aulan, en ljus lokal med en härlig atmosfär. Rektorn ber oss att vara tysta och säger till studenterna att rada upp sig i sina klasser.

Jag tar studenten nu! tänker jag för mig själv och kollar ner i marken så att ingen ska se mitt stora leende på läpparna. När rektorn ropar mitt namn hoppar mitt hjärta över ett slag av ren nervositet. Jag går fram till honom och kollar in i de blå ögonen.

– Grattis till din student! alla andra klappar händerna. Jag tror att männen där borta vill tala ett ord med dig efter ceremonin, viskar han med ett varmt leende och nickar diskret åt höger.

– Ursäkta mig, mina herrar, men rektorn sa att ni ville ha ett ord med mig? säger jag artigt till männen som rektorn nickade med huvudet mot tidigare.
– Ja, om du är kvinnan som har byggt en egen robot vid namn Lucy? frågar mannen till vänster.
– Ja, det är jag och den kommer att göra världen ännu bättre, säger jag med ett stort leende som jag har hållit inne hela dagen.
– Jag tror vi kan hjälpa dig med det. Vi har faktiskt försökt att bygga en robot som din, men vi har misslyckats hela tiden. Då hörde vi från en av dina vänner, att en kvinnlig student på denna skola har byggt en egen robot som är som en riktig människa. Din rektor berättade lite för oss om dig och vi tror du är en riktigt intelligent person. Vi skulle känna oss hedrade om du vill arbeta med oss genom att bygga denna robot i massupplagor åt oss. Vi kommer göra den känd, som vi hört att du önskar, och självklart kommer du bli bra betald för det, säger mannen till höger.
– Är ni helt seriösa? För om ni är det så kan jag ge er mitt svar på en gång och det svaret är ja! säger jag högt och glatt.
– Underbart! Besök oss på den här adressen imorgon klockan tre, om du är intresserad, då ger vi dig alla detaljer för att genomföra detta. Glöm inte bort att ta med dig Lucy också, hon kan behövas, säger mannen till vänster med ett lömskt leende och båda två skakar min hand.
– Hej då, jag hoppas att vi ses imorgon, säger mannen till höger.
– Dumma kvinna, att hon gick på det. Det blir enkelt att lura henne till att tro att vi ska göra den där Lucy stor i hennes namn! viskar de och skrattar åt hur smarta de är.

De kliver in i en blänkande, svart bil och åker iväg. Ett par sekunder senare står jag där och förstår knappt vad som precis hände, ända tills någon kommer fram och petar på min axel.

– Hej, hör jag en bekant röst och vänder mig om.
– Steven, hej, säger jag och känner igen honom.
– Jag hörde precis konversationen du hade med de där männen. Kommer de att göra dig känd? frågar han snällt.
– Nja, delvis, men Lucy är den som kommer att bli mest känd och de där männen kommer hjälpa mig med det, säger jag till honom.
– Okej, så det är så det ligger till? Anledningen till att jag ville prata med dig är egentligen för att jag undrar om du vill gå ut med mig imorgon kväll? frågar han och tittar på mig med ett leende.
– Ja, det vill jag väldigt gärna. Vilken tid passar bäst? frågar jag och tittar in i hans vackra bruna ögon.
– Är klockan sex okej? frågar han.
– Ja, det är perfekt! Vi träffas framför den stora fontänen inne i staden. Vi ses imorgon, säger jag och vinkar åt honom, med det största leendet någonsin.
– Ja, vi ses! säger han.

Jag kan inte förstå vad som nyss har hänt. Jag har fått ett nytt jobb och en träff med den snyggaste killen i skolan på samma dag. Jag måste drömma, tänker jag för mig själv. Inget kan gå fel nu!

När jag kommer hem berättar jag de goda nyheterna för familjen, lyckligt ovetande om att ha blivit lurad, och alla är så glada för min skull och firar både mitt nya jobb och studenten. Efter middagen går jag upp till badrummet för att ta bort sminket och borsta tänderna. Jag tar även en snabb dusch för att lugna ner mig. När jag är klar i badrummet, går jag in på rummet. Spotlightsen i taket tänds så fort jag går in. Medan jag byter om till pyjamas, kommer tröttheten smygande. Spotlightsen släcks igen när jag lägger mitt huvud på kudden och gäspande sluter ögonlocken.

Allt i den här välden är så perfekt! Imorgon kommer att bli den bästa dagen i mitt liv. Det här är min utopi, tänker jag för mig själv och somnar med ett leende på läpparna.

En gata på Söder (skriven utav en vän)

Längs en gata på Söder
har decembersnön fallit,
den glittrar som stjärnorna ovan.
Inifrån ett café ekar det av skratt och sällskap,
det doftar av kanel och kaffe.

Någonstans, på en plats inte långt borta,
dunkar ett utmattat hjärta efter en vän,
där forsar tårar för kärleken,
där fryser en utmärglad man,
där släcks en brinnande själ.

It's a cold and beautiful day in the beginning of December. Big white snowflakes are slowly falling from the sky, making the ground thicker. I walk away from the window and down the stairs into the kitchen to make breakfast. I start to think about how great life is and how wonderful the world looks nowadays. Then I remember a history book from the school's library. There is a chapter which tells how the world looked like 200 years ago. Earth was threatened by global warming and the glaciers was nearly about to melt. But then, around 2013, people started to think about earth's future for real and speculated about how it would look like if mankind didn't do anything about it before it was too late. They tried everything to make the world a better and more environment-friendly place to live on and the good news is that they made it! When I look out of the window or walk in the streets, I can't imagine that the world actually was about to fall apart two centuries ago, it seems so strange to me. I finish eating my sandwich and go into the bathroom to take a shower. I'm going to meet some friends in the city later. First I push the button on the wall in the shower that turns on the water and then the button that increases the warmth. As I shampoo my hair I keep thinking about the chapter from the history book. I wonder how it was like to live in that world, a world completely different from ours. 200 years ago, the people had many kinds of different jobs. Today most of the jobs are done by robots, machines, computers and such. Of course there are people who still works nowadays, we have to make a living, but we mostly work with coming up with new stuff that can help people at home, at school, at work and on the streets. I get out from the bathroom and go upstairs again. The spotlights in the ceiling switch on as I walk into my room. I get dressed and go over to the white make-up table and sit down on the soft chair. I call for Lucy, my personal assistant who is actually a computer that I built. I can hear her footsteps in the hall outside and the next second she stands behind me. "Do you want help to get fixed?" she asks me. "Yes, please. You can do as you want" I answer. She takes the hairdryer and starts to dry my hair. The warm air feels great against the skin and I close my eyes for a few seconds. She sprays some condition in my hair, to make it softer, and begins styling it. With the hair done she puts on some make-up. "There! All done! What do you think?" she asks. "Great! Thank you, Lucy. I have to go now, but I'll bring my cell phone, so you can call me if you want something" I say as we walk downstairs to the front door. "I will be back by four. Bye!" I give her a hug and walk out of the house. While I go to the bus stop I think about what a great invention Lucy is. A living computer, does it even exists such a great thing? I don't think so, and that's why I will make it big after I have taken my exams the next semester or earlier, if I get a chance to. I walk through to my friends that are waiting for me in front of a big and beautiful fountain. "Hi, guys! I was just thinking about what a great invention Lucy is" I started to say. "A computer that..." "...that act, thinks, have feelings and looks like a real human. It also does whatever you want it to" one of them finishes my sentence. "Yeah, we know. You've already told us that a few times before" everybody, including me, laughs. "Sorry guys, I won't talk about it more today, but I must tell you what I will call it" I say. "Okay, let us know then!" they say with curiosity and I proudly answer: "I call it Personal Assistant". "That's a great name! It really tells us about what it is! Well, should we go shop now?" one of them happily says. While we shop, we talk about how great it is with democracy, how good our president is and how safe you feel all the time. I look up and see a big sign on the wall of a tall building. The sign says: Future is Technology. It is true, future really is technology and it's becoming more alive. I think about Lucy and that I should go home soon. I bought her some new clothes earlier that I hope she will like. "Hey, guys? I have to go home now. I promised Lucy that I would be back by four" I say to my friends after a while. "Oh, okay. We'll see you tomorrow then. Bye!" one of them says and everyone hugs me goodbye.

I get of the bus at Lucy Street, which is where I live and what I named Lucy after, and inhale the cold and fresh air which makes me shudder a bit. I walk through the neighbourhood and watch all the big and modern houses that are filled with technical things. Many of the houses are in brick or concrete to be able to withstand any possible weather. The gardens are big and in the summer they are green and filled with flowers, plants and fruit trees in many different species. Some gardens have swimming pools in strange and modern structures, which fit in good with the houses and their gardens. Finally I look up at my own house. I walk up to the white brick-house and stands on the stairs for a while to watch our own garden. A thick and white snow blanket hides the ground. I think about how it uses to look like in the summer. The hedge, which has almost the same green colour as the grass, rise up in the light blue sky and in front of it, big yellow helianthus, pink tulips and white roses blooms. I go around the house to the backyard. A big Christmas tree stands in the middle of the garden. It must be Lucy who put it there and decorated it with glitter and lights. She's so kind and helpful. She is like an older sister to me. I go inside the house and call for Lucy who comes running to welcome me home with a big hug. She helps me with my clothes while I put away my shoes. "How was your day?" she asks as I put on my slippers that smells like roses due to a new invention that makes the slippers smell good all the time. "It was good. I also bought you some clothes that I hope you will like. Let's go to my room so you can try them on!" I tell her and give her a shopping bag.

Two hours have gone since I came home and we're eating dinner at the moment. The whole family is at home now and we tell each other about our days. Lucy tells everyone that she's been home today to put up all the Christmas decorations. It looks beautiful and comfortable now. The really good news is that it is only 19 days left to Christmas Eve and I think I'm going to buy Christmas presents tomorrow. I finish eating my dinner and tell Lucy to follow me to my room. While in my room me and Lucy tries to decide what clothes we should wear at Christmas Eve and on New Years Eve. After trying out some dresses, skirts and shirts me and Lucy agrees that we should buy new clothes tomorrow. I look at the digital watch on the wall: December 5^th 2209, 22.04. "Is it this late already?!" I burst out so sudden that Lucy gives a jump. "Sorry Lucy, I didn't mean to scare you. Let's go to bed now so we're not too tired tomorrow morning". "It's okay, let's sleep well tonight" she says. "Good night".

It's been six months since Christmas and it is a wonderful and warm day. I will take my exams tomorrow and I'm looking forward to it very much. That is because I'm going to make my Personal Assistant famous by opening my own company. I will employ some people to the company that can follow my instructions and build the Personal Assistant for me. I get dressed and walk downstairs into the kitchen to get some lunch. Lucy serves me a plate with pancakes and a glass of cold milk. She sits down on the chair next to mine. "Lucy, can you please help me organize my things for tomorrow?" I ask Lucy and take another bite on my pancake. "Of course, just tell me what to do and I'll gladly help you out" she says and smiles at me. "Thank you" I smile back at her and drink up my milk. Lucy follows me to my room to help me prepare for tomorrow. I'm so excited and all I do while Lucy helps me, is talking about tomorrow and my plans for the future. We keep organizing my things and planning until it's time for dinner, when I tell everyone at the table how fast I think this day has gone. After dinner it is time to go to bed, so I go upstairs and into the bathroom to take a shower and brush my teeth. When I'm ready I change to my pyjamas and fall asleep as fast as my head touches the soft pillow.

A thin ray of sunlight meets my eyes as I open them in the morning. The sky is blue and the white fluffy clouds are floating around here and there. I look at the digital watch on the wall. June 4^th 2209, 08.36 it says. Good, then I have a lot of time left until the ceremony. I walk downstairs to eat the great breakfast that my mum made for me in honour of the day. Everyone is already sitting around the table and they smile at me as I show up in the kitchen. "Good morning everyone" I say and feel comfortable. "Good morning, sit next to me!" my younger brother says with keenness. "Okay, I will if you take it easy for a while" I say and smile. Everyone talks and laughs as we eat the tasty breakfast. "Will I have a breakfast like this too, mum?" my younger brother asks. "Only if you do well in school, like your sister" she answers and I can see my dad smiling for himself. "It's time for you to get ready now" Lucy says. We thanks mum for the breakfast and go upstairs to get dressed. I put on my new white dress and a pair of white sandals with high heel. I go over to the mirror to watch myself. "You look wonderful" Lucy says and come over to stand next to me. "Thank you, Lucy. You too" I answer and go over to the white make-up table. Lucy makes an advanced hairstyle for me and put on some make-up so I look fresh and even more beautiful in everyone's eyes. It is 10:30 now and everyone gets into the car to go to where the ceremony is going to be hold in half an hour. It is so exciting and I am so nervous when we get out of the car that my legs are shaking horribly. Lucy lays her hand on my shoulder and tells me to calm down and that I should be proud and happy. I feel a bit more comfortable as I walk over to my classmates in the big assembly room. It is bright and roomy in there and the atmosphere is joyful. The principal beg everyone to be quiet and tell the students to line up in their classes. "I'm taking the exams now!" I think to myself and look at the floor so that nobody can see the big smile I have in my face right now. When the principal calls out my name, my heart skips a beat because of nervousness. I walk over to where the principal is standing and look into his kind blue eyes. "Congratulations to your exam!" everybody applause. "I think the men over there wants to have a word with you after the ceremony" he whispers with a big warm smile and discreetly nod his head to the right.

"Excuse me, misters, but the principal said that you wanted to have a word with me?" I tell the men the principal nodded at, politely. "Yes, if you are the girl who has built a robot named Lucy?" the man to the left answers. "That is me, sir. I am going to make it a big investment in the world" I say and smile, like I've been doing the whole day. "I think we can help you with that. We have actually been trying to build a robot like yours, but we've never succeeded. Then we heard from a friend of ours, that a female student at his school has built a robot that is like a real human. Your principal told us a bit about you and we think that you seem like a really smart woman. We would be really honoured if you would like to work with us by building these robots that you came up with. We will make it famous, as you wish for, and of course you will be paid for it" the man to the right says. "Are you serious? Because if you are serious, I can give you my answer right now and that answer will be yes!" I say loud and happy. "Okay, then. Just visit this address tomorrow at three o'clock, if you are interested, and we will tell you the details. Don't forget to bring Lucy with you" the man to the left says with a smile and both of them shake my hand. "Good bye, I hope we will see you tomorrow" the man to the right says. They jump into a shiny black car and drives away. A few seconds I stand where I am, until someone pokes me on my shoulder. "Hi" I hear a familiar voice and turn around. "Steven, hi" I say when I recognize him. "I heard your conversation with those men. Are they going to make you famous?" he asks nicely. "No, not me, but Lucy is going to be world famous. Those men are going to help me with that" I tell him. "Okay, so that's how it is? The reason I want to talk to you is because I wonder if you want to go out with me tomorrow night" he says and look at me with a smile on his face. "Yeah, sure, of course I want to! What time fits you the best?" I look into his beautiful brown eyes. "Is six o'clock okay?" he asks. "Yes, it is perfect! Let's meet in front of the big fountain in the city. See you tomorrow at six" I say and wave at him while smiling bigger than ever. "Yeah, bye!" he calls. "I can't imagine what has just happened. I got a new job and a date with the school's most handsome guy on the same day. I must be dreaming" I think to myself.

When we come home I tell Lucy and the rest of my family the good news. Everyone is so happy for me and we decide to celebrate both the exam and my new job. After dinner I go upstairs into the bathroom to wash away the make-up and brush my teeth. I also take a fast shower to calm down a bit. When I'm done in the bathroom, I walk into my room. The spotlights in the ceiling switch on as I enter. While I'm changing my dress to a pair of pyjamas, I suddenly feel so tired. The spotlights went off as I lay my head on the soft pillow and close my eyes with a smile. "Everything in this world is so perfect and tomorrow is going to be the best day of my life. This is my utopia" I think to myself and fall asleep with a smile on my face.

Ett par skor av glas de trippar så nätt
Ett sving och pumpan förvandlas perfekt
På väg till staden lampor lyser lätt
Ty slottet talar annan dialekt

Må prinsen finna den mö som är rätt
Ointresserad snart alldeles knäckt
Prinsessan funnen inget får gå snett
Valsen har börjat och ljuset är släckt

Rosiga kinder tills klockan slår tolv
Springer och tappar den ena glasskon
Barfota nu på det blankaste golv

Bort från det andra till lugnet och ron
Långa steg förbi ett fält med majskolv
Stannar nu upp sen lutar sig mot bron

Läraren låste upp dörren till klassrummet. Men skynda då jag vill sitta. Hon lade ner väskan på träbordet längst bak i klassrummet. Duns. Läraren satte sig ned vid katedern, tystade klassen och började uppropet.

– Malin?
– Ja
– Peter?
– Ja

Hmpf. Peter. Så patetisk och fånig.

– Martin? Vet någon vart Martin är någonstans?

Skolkar. Varje dag.

– Han är sjuk tror jag.

Söndag. Feber och ont i halsen. Sov sov sov. Hela dagen. Nu äntligen frisk igen. Usch vad jobbigt.

Läraren hade nu ropat upp alla elever och skrev med den svarta whiteboardpennan William Shakespeare på tavlan.

– Har någon hört talas om denne man förut? Det hoppas jag att ni har, sade läraren och tittade på eleverna samtidigt som handtaget till klassrumsdörren drogs ner. Vem. Aha Emil. Jävla idiot. Hon tittade på tavlan. Romeo och Julia. Hamlet. Bara kärlek och död. Suck. Så hemskt. DN. 15-årig flicka våldtagen i Vällingby. Usch hur kan man.
– Nu när Emil har satt sig till rätta så fortsätter vi. Vet någon i klassen vem Shakespeare var?

Josefine räckte upp handen.

– Poet och författare som var bosatt i London på slutet av 1500-talet.

Rakt på sak. London vad häftigt. Skriva är kul. När jag kommer hem. Läxor. Blä vad tråkigt. Måste bli klar. Sedan spela WoW och sova tidigt. Åh så skönt.

– Nu är det bara 10 minuter kvar tills vi slutar hör ni, sade läraren högt till klassen.

Yes. Snart slutar vi. Åka hem. Äntligen fredag. Ska slappa. He he. Skolklockan ringde ut för dagen och eleverna började röra sig hemåt efter en lång skolvecka. Rrring! Yes yes yes. Äntligen. Hon råkade stöta sin axel mot Petras.

– Se dig för, pucko, sade Petra irriterat.
– Ja, ja, svarade hon bara.

Äckelfjortis. Tvätta av dig sminket förfan. Det ser förjävligt ut.

Hon sprang så fort hennes ben bar henne för att hinna med bussen.

- Där hade du tur, sade busschauffören vänligt.

Ja verkligen. Hu så anfådd. Det började regna utanför. Yey. Regn. Älskar regn. Så mysigt. De stora regndropparna smattrade mot busstaket och hon blundade. Låter härligt.

Jag går upp för trappan i huset där jag bor och ställer mig framför spegeln i badrummet. Jag ser in i mina vackra, gröna ögon och känner mig stolt över de långa, mörka ögonfransarna. Men dessvärre är jag inte speciellt förtjust i att jag är så mörk under ögonen, för jag ser så hiskeligt trött ut. Jag granskar mitt gulliga, runda ansikte i spegeln och fäster blicken på näsan, där pormaskarna syns tydligt. Jag tar en desinfekterad nål och försöker peta ut pormaskarna med den, men förgäves. Jag lägger tillbaka nålen där jag tog den och försöker istället klämma ut pormaskarna genom att trycka pekfingrarna mot varandra. Små äckliga varmaskar kryper fram ur porerna och näsan är nu alldeles röd och svullen av allt klämmande. Jag tänker att jag nästan ser ut som Rudolf med den röda mulen. Jag tar en bomullstuss ur badrumslådan, dränker den i Alsolsprit och baddar den svullna, fula näsan med den för att försöka minska rodnaden på ett mer hygieniskt sätt. Jag lägger ifrån mig den våta bomullstussen och ler fånigt mot min spegelbild, så att tänderna syns. Jag har många gånger försökt se söt ut när jag ler med stängd mun, men jag får helt enkelt inte till det. Munnen formas så att det ser väldigt tillgjort ut, så jag brukar försöka låta bli.

Jag ställer mig i profil, slappnar av och tittar på min mage genom spegeln. Jag ser så tjock ut! Inte tjock som i fet, utan mer någonstans mellan tjock och mullig. Jag borde nog gå ner lite i vikt så kanske folk inte tittar på mig. Jag drar in magen för att försöka skapa en bild av hur jag skulle se ut om jag gick ner lite i vikt. Brösten ser så oerhört oproportionerliga ut gentemot resten av kroppen, men jag antar att de kommer bli mindre i och med att jag går ner i vikt. Jag vill inte bli smal, för det tycker jag ser så äckligt ut. Nej, jag vill vara mullig! Jag fortsätter att scanna kroppsformen med synen och klämmer lite på rumpan. Den är ganska stor, men jag gillar den för den är både fast och mjuk på samma gång. Jag vänder mig så jag står med ansiktet rakt mot spegeln igen och ser ner på mina fötter. Usch, så stora och breda de är! Om jag ändå hade lite mindre fötter, två storlekar hade räckt, då kanske jag får upp intresset för skor.

Jag tittar på mina naglar som är så fula efter allt bitande och tänker att jag måste sluta snart, annars kommer jag aldrig kunna göra det. Jag lutar mig fram närmre min spegelbild och ser att luggen har delat på sig så att huden syns mellan håret. Jag försöker fixa till det med fingrarna, men när det inte går så bra tar jag fram en svart kam istället och kammar luggen lite. Jag hatar min lugg, för den ska alltid hålla på och dela på sig och aldrig lägga sig så som jag vill att den ska göra. Mitt hår är lite smått rufsigt efter att jag gick hem i blåsten förut, så jag drar med fingrarna genom håret för att reda ut det som ligger fel, sedan kammar jag hela håret och fluffar till sist till det med båda händerna. Jag känner mig så vacker och söt med mitt mörkbruna, glänsande hår och jag tittar en stund på spegelbilden som ler tillbaka mot mig vid tanken av min älskade pojkvän, denna gång avslappnat och utan att visa tänderna.

Romantiskt perspektiv

Det var den varmaste dagen på hela sommaren och det nyklippta gräset doftade friskt i sommarsolen som sken på ett par blåmesar i parken, vars huvuden hade samma ljusblåa färg som himmelen. Medan jag med lätta fotsteg, nästan svävande, vandrade på den smala grusbelagda stigen mot det nyöppnade caféet i närheten av parken, som var full med ljuva blommor i alla möjliga vackra färger, blickade jag lyckligt upp mot den blå himmelen samtidigt som jag skuggade ansiktet med handen för att inte bländas av solen och såg vita fluffiga moln som liknade skuttande kaninungar. Med ett försiktigt leende på mina mjuka läppar sträckte jag ut min fria hand i ett försök att ta på dem. Jag stannade upp, tog bort handen från ansiktet och slöt långsamt ögonen mot solen. Jag kunde känna den varma sommarbrisen mot mitt svagt gyllenbruna ansikte och efter en stund riktade jag återigen blicken framåt och fortsatte långsamt mot caféet som nu var inom synhåll.

Nu hade jag äntligen nått mitt mål; det nyöppnade caféet. Jag slöt min hand om det gyllene dörrhandtaget och öppnade dörren försiktigt, som om jag trodde att den skulle gå sönder om jag använde för mycket kraft. Caféet var underbart! Luften var sval och det stora öppna rummet var inrett i varma och ljusa färger. Väggarna var vita med himmelsblått mönster, bordskivorna av glas, bords- och stolsbenen bar samma gyllene färg som dörrhandtaget och stolsitsarna var i purpurrött sammet. På varje bord stod en gyllene ljusstake med vita kronljus vars vekar höll de gula lågorna vid liv. Servitörerna bar kortärmade ljusblåa skjortor, svarta bomullsbyxor och vita förkläden. Servitriserna bar ljusblåa blusar, svarta knälånga kjolar och även dem vita förkläden. Överallt på det underbara caféet satt förälskade par och betraktade varandra med glittrande ögon över en fika, där fanns även grupper av goda vänner som tog det lugnt och umgicks.

Jag satte mig på en av mjuka sofforna som var uppställda längs med väggarna och förde blicken mot mitt silverfärgade armbandsur. 13 minuter kvar tills hans skulle komma in genom caféets vita dörr. Jag vilade armen mot glasbordet och tittade drömmande ut genom ett nyputsat fönster i närheten. Jag kände en hand på axeln och vred blicken så att våra ögon möttes. Han var stiligare än någonsin i sin vita skjorta och sina ljusblå jeans. För en sekund antog jag att det var en ängel som kommit på villovägar, men när jag förstod att det var han så slog mitt hjärta fort och det måste ha hörts på hela caféet. Jag tänkte att Gud hade spenderat lite mer tid på att skapa den person som nu satt mittemot mig. Ögonen som mötte mina gjorde mig alldeles varm inombords och jag trodde jag skulle smälta om jag beskådade denna varelse mycket längre. Jag tittade med rosiga kinder och ett stort leende ner på mina mjuka händer och undrade hur det skulle kännas att hålla i hans. Jag fantiserade för en kort sekund att han bad om att få kyssa den och fnittrade till utan att kunna kontrollera mina känslor.

Medan jag drömde mig bort till den fantasivärld som jag skapat hade han smugit iväg och valt fika till oss båda. När han slog sig ned på stolen kvicknade jag till och insåg att jag varit frånvarande igen. Rodnande, ursäktade jag mig och blickade ner på bakelsen som han hade valt åt mig. Den hade samma färg som en sockerkaka och var formad som ett hjärta. Den ljusrosagrädden och jordgubben på toppen av bakelsen fick mig att le varmt mot honom. Han förklarade varför han valt just den bakelsen; han tyckte att den liknade mig. Först förstod jag inte riktigt vad han menade med det, men sedan blev allt uppenbart. Han tyckte att jordgubben återspeglade mitt söta yttre, den ljusrosa grädden var mitt goda beteende mot omgivningen och formen på bakelsen var ärligheten och renligheten i mitt hjärta och i själen. När han berättade det så rodnade jag så mycket att det kändes som att mitt hjärta, som bultade värre än någonsin, skulle slå ut i lågor. Min tanke just då var att denna ljuva ängel var förälskad i mig och jag inte kunde tro på det. Mina ögon måste ha blänkt som diamanter just då, för han tog min hand i sin och kysste den, precis som jag hade fantiserat! Det var som om hela världen hade stannat upp för vår skull och jag ville inte att denna stund skulle upphöra.

Han hade försvunnit ur min åsyn för flera minuter sedan, men jag stannade kvar på det underbara caféet för att dämpa min nervositet. Den här overkliga drömmen kommer förevigt att ha en speciell plats i mitt hjärta och inget tomrum kommer någonsin behöva fyllas igen. Nu reste jag mig från den mjuka purpurröda soffan och gick med darrande fotsteg mot dörren som ledde ut ifrån caféet. Jag slöt återigen handen om det gyllene dörrhandtaget och klev ut genom den vita dörren, samtidigt som en varm sommarbris fläktade mig i ansiktet.

Realistiskt perspektiv

Det var den varmaste dagen på hela sommaren och solen sken på några blåmesar som stod i gräset i parken. Jag gick långsamt på den smala grusbelagda stigen mot det nyöppnade caféet i närheten av parken. Jag tittade upp mot himlen, glad över att det var sommar, och skuggade ansiktet med handen. Några moln syntes på himlen och jag sträckte ut min fria hand och låtsades att jag kunde fånga dem. Jag stannade upp och tog bort handen från ansiktet, samtidigt som jag blundade, och kände värmen från solen i ansiktet. Efter en stund fortsatte jag på stigen mot caféet som nu var inom synhåll.

Nu var jag äntligen framme vid caféet. Jag drog ned handtaget och öppnade den vita dörren. Luften där inne var sval och det var inrett med båda ljusa och varma färger. Servitörerna och servitriserna bar ljusblått, vitt och svart. Caféet var inte tomt, för nästan alla bord var upptagna. Jag hittade ett ledigt bord, gick fram till det och slog mig ner i soffan längs med ena väggen. Jag tittade på min klocka på armen och såg att det var ungefär 15 minuter kvar tills han skulle komma hit och möta mig. Jag lade ena armen på bordet och tittade ut genom ett fönster i närheten.

Jag kände en hand på axeln och vred på huvudet så att vi tittade rakt på varandra. Han hälsade och slog sig ned på en stol mittemot. Jag tittade ner på mina händer och tänkte hur det skulle se ut om han bad om att få hålla dem i sina. Jag skrattade åt tanken och tittade upp igen, lagom för att se honom sätta sig ner vid bordet med två bakelser på ett fat. Bakelserna var hjärtformade och dekorerade med grädde och jordgubbar. Han sa att han valde dem av en speciell anledning. Jag låtsades inte om det och tog istället en liten tugga av den, för att slippa svara. Jag tyckte att tiden kunde ha gått lite långsammare men sa ingenting om det.

Oktoberregnet öste ner över den övergivna lilla staden och den kraftiga höstvinden fick fönsterrutorna att skallra kusligt. I ett av fönstren lyste ett stearinljus och man kunde tydligt se silhuetten av en man, som lutade sig fram över någonting. För första gången på flera dygn, reste sig mannen från sin plats och ljuset flackade när han med hastiga steg gick genom rummet. Någon minut senare var han ute på den tomma, mörka gatan med föremålet, vad det nu kunde vara, under kappan i skydd mot regnet. Han gick återigen med hastiga steg genom staden och försvann i den kalla oktobernatten.

Tre veckor senare hade flygblad satts upp i grannstaden, där det stod att man var välkommen att besöka den övergivna staden, som varit utan ström under flera års tid, för att få se den nya energikällan som skulle ge elektricitet åt hela staden. Alltihop skulle äga rum den kommande fredagen vid femtiden på eftermiddagen. På flygbladet fanns en bild som föreställde, som många tolkade det, någon konstig krukväxt och stadsborna trängdes, med nyfikna och förvirrade blickar, framför flybladen för att se vad som stod på dem. Rykten spreds snabbt i staden om vad det kunde vara för sorts energikälla, om bilden på flybladet hade något samband med nyheten och vem det var som hade fångat allas intressen med denna märkliga händelse.

Fredagen klockan kvart i fem på eftermiddagen hade hundratals nyfikna stadsbor samlats i den övergivna grannstaden, för att äntligen få reda på sanningen om denna nya energikälla. Rykten om att allt var påhitt för att lura iväg dem från sina hem så de kunde plundras medan de stod där i staden, fulla av nyfikenhet och förväntan, hade talats om, men så var inte fallet. Mannen tystade folksamlingen. Mannen med föremålet, som hade suttit i det där rummet i flera dygn i skenet från stearinljuset, var den som låg bakom alltihop.

Förvånade blickar riktades mot mannen och det han höll gömt under kappan. Han tog försiktigt bort föremålet, som var densamma som på flybladet, tog ett djupt andetag, harklade sig och sade sedan med hög och klar röst:

”Barrlampa, kallar jag detta föremål som ska ge både ström och en ny framtid åt denna bortglömda stad”

Folk tittade förvirrat på varandra och på föremålet i hans händer. Denna så kallade barrlampa var inte större än en helt vanlig skrivbordslampa och några började på allvar tro att allting faktiskt var ett skämt. Någon frågade varför han kallade den för just barrlampa och mannen svarade med säker röst, som om han funderat länge på ett namn åt den:

”Som ni kan se växer det barr på denna och hela föremålet är inte större än en skrivbordslampa. Därför tyckte jag att barrlampa var passande, som nog många av er redan har listat ut är anledningen till det namn jag gett det”

Mannen bad om tillåtelse att få demonstrera sin uppfinning. Han gick, långsamt denna gång, genom folkmassan och ställde sig mitt på torget. Stadsborna bildade en stor ring runt mannen när han plockade upp en trasig spade från marken, med vilken han grävde en grop. Han stoppade försiktigt ner barrlampan i gropen och bad sedan en av stadsborna att gå in i något av köken för att se om spisen funkade. Den tillfrågade kvinnan utbrast förvånat:

”Det funkar!”

Alla som samlats i staden jublade, av glädje och förvånad, och folket trängdes för att få pröva andra energikrävande föremål i stadens hem.

Det hade nu gått ungefär fem månader sedan barrlampan introducerats som den övergivna stadens nya energikälla. Staden var inte längre tom och övergiven, för där bodde det vid denna tid familjer i alla hem i staden, som döptes till Barrestad efter dess styrande energikälla. Hur barrlampan fungerade var det aldrig någon som funderade över och ingen fick någonsin reda på det. Mannen hade gett sig av strax efter att staden kommit igång med sin nya, ljusa framtid och ingen annan än han visste hur den fungerade. På så sätt förblev barrlampans funktion en hemlighet, nedgrävd och legendarisk, precis framför statyn av sin skapare mitt på Barrestads torg.