Författarbloggen

Det är en kall, men underbar dag i början av december. Stora snöflingor letar sig sakta ner från skyn och förenar sig med det tjocka täcket på marken. Jag går iväg från fönstret och nerför trappan in till köket för att göra frukost, samtidigt som jag börjar tänka på hur underbart livet är och hur vacker världen är nuförtiden. Då minns jag en historiebok från biblioteket i skolan. Det finns ett kapitel i boken som berättar om hur världen såg ut för ungefär 200 år sedan. På den tiden var jorden hotad av global uppvärmning och glaciärerna var på väg att smälta, men runt 2013 så började människor tänka på jordens framtid på allvar och spekulerade kring hur den skulle komma att se ut om inte mänskligheten gjorde någonting åt det, innan det var försent. De försökte allt för att göra jorden till en bättre och mer miljövänlig plats att leva på och de goda nyheterna är att de klarade det! När jag tittar ut genom ett fönster eller går på en gata, så finns det ingen tanke om att jorden faktiskt var på väg att gå under för bara två århundraden sedan. Det känns alldeles för konstigt för att förstå. Jag äter upp min smörgås och går in till badrummet för att ta en dusch, jag ska nämligen träffa några vänner inne i staden senare. Först så trycker jag på knappen på väggen i duschen som sätter på vattnet och sedan på knappen som höjer värmen. Med schampo i håret vandrar tankarna än en gång vidare till kapitlet i historieboken. Hur var det egentligen att leva i en värld som den, en värld helt annorlunda vår egen? För 200 år sedan så hade människorna många olika sorters jobb. Idag utförs de flesta av jobben utav robotar, maskiner och liknande. Självklart finns det fortfarande massor av människor som arbetar, vi måste ju kunna försörja oss, men de flesta arbeten går ut på att komma med nya förslag som kan hjälpa människor i hemmet, i skolan, på arbetsplatser och på gatorna. Det känns så avlägset, tänker jag och går ut från badrummet och uppför trappan igen. Spotlightsen i taket tänds automatiskt när jag kliver in i rummet för att klä mig i nya, rena kläder, för att sedan gå över till det vita sminkbordet där jag sätter mig ner på den mjuka stolen. Jag ropar på Lucy, min personliga assistent, som egentligen är en dator som jag har byggt. Hennes fotsteg hörs tydligt i hallen utanför och i nästa sekund står hon bredvid mig.

– Vill du ha hjälp att bli fixad? frågar hon mig vänligt.
– Ja, tack. Du kan göra som du känner för, svarar jag.

Hon tar upp hårtorken och börjar torka mitt hår. Den varma luften känns fantastisk mot huden och jag sluter mina ögon i några sekunder. Hon sprayar lite balsam i mitt hår och sedan börjar hon frisera det. När håret är färdigt så lägger hon på lite smink.

– Sådär! Allt klart! Vad tycker du? frågar hon.
– Underbart! Tack, Lucy. Jag måste gå nu, men jag tar med mig min mobiltelefon, så du kan ringa om du vill något, säger jag medan vi går ner till ytterdörren. Jag är tillbaka vid fyra. Hejdå! Jag ger henne en kram och kliver ut ur huset.

På vägen till linbanehållplatsen tänker jag på vilken bra uppfinning Lucy är. En levande dator, existerar ens en sådan fantastisk sak? Jag tror inte det och det är därför jag vill göra den stor efter jag har tagit studenten nästa termin, eller tidigare om jag får chansen. Väl framme så går jag bort till mina vänner som väntar på mig framför en stor och vacker fontän.

– Hej på er! Jag tänkte precis på vilken bra uppfinning Lucy är, börjar jag säga. En dator som…
– … som handlar, tänker, har känslor och ser ut som en riktig människa. Den gör också allt du vill att den ska göra, avslutar en av dem min mening. Ja, vi vet. Du har redan berättat det för oss flera gånger tidigare, alla, även jag, skrattar.
– Ledsen hör ni, jag ska inte prata mer om det idag, men jag måste berätta för er vad jag kommer kalla den, säger jag.
– Okej då, berätta! sa de med ivrig nyfikenhet.
– Jag ska kalla den för Personlig Assistent, svarar jag med stolthet.
– Det är verkligen ett superbra namn! Det säger oss verkligen vad det är för något. Ska vi gå och handla nu? säger en av dem glatt.

Medan vi shoppar, pratar vi om hur bra det är med demokrati, hur bra vår president är och hur säker man känner sig hela tiden. Jag tittar upp och ser en stor skylt på väggen av en ännu större byggnad. På skylten står det: Teknologi är framtiden. Det är sant, teknologi är verkligen framtiden och den blir mer verklig för varje dag som går. Jag tänker på Lucy och att jag borde gå hem snart. Jag köpte henne lite nya kläder tidigare och hoppas att hon kommer att tycka om dem. Jag stannar och plockar fram mobilen ur innerfickan på jackan för att se vad klockan är.

– Hör ni? Jag måste gå hem nu. Jag lovade Lucy att vara tillbaka vid fyra, säger jag till mina vänner.
– Åh, okej. Vad synd, men vi ses i skolan imorgon. Hej då! säger en av dem och alla kramar mig.

Linbanan stannar på Lucy Street, där jag bor och vilket är vad Lucy är döpt efter, och jag andas in den kalla och fräscha luften som får mig att skaka lite. Jag går på trottoaren genom kvarteret och kollar på alla de stora och moderna husen som är fyllda av teknologiska prylar. Många av husen är byggda i tegel eller cement som klarar av att motstå alla möjliga väder. Trädgårdarna är stora och på sommaren är de fyllda av blommor, växter och fruktträd i många olika sorter. På en del tomter finns det pooler i olika, moderna och konstiga former, vilket passar in bra bland deras hus och trädgårdar. Till sist kollar jag upp på mitt eget vita tegelhus, går upp till ytterdörren och står på översta trappsteget, sedan vandrar blicken ut över vår trädgård. Ett tjockt snötäcke döljer marken. Jag tänker på hur det brukar se ut på sommaren. Häcken, som har nästan samma gröna nyans som gräset, reser sig upp i himlen och framför den blommar stora solrosor, rosa tulpaner och vita rosor. Jag går nerför trappan igen och runt huset till baksidan. Där står en stor julgran mitt i trädgården. Det måste vara Lucy som har placerat den där och dekorerat den med glitter och belysning. Hon är så snäll och hjälpsam, som en storasyster för mig. Jag går in i huset och ropar på Lucy som kommer skyndandes och hälsar på mig med en stor kram. Hon hjälper mig att hänga upp ytterkläderna medan jag tar av mig skorna.

– Hur var din dag? frågar hon medan jag tar på mig mina varma tofflor som doftar svagt av rosor, vilket är ännu en uppfinning som jag kommit på, som gör att tofflorna luktar gott hela tiden.
– Den var bra. Jag köpte lite nya kläder till dig som jag hoppas du gillar. Vi går till mitt rum så vi kan prova dem, säger jag och räcker henne en av påsarna.

Det har gått två timmar sedan jag kom hem och just nu äter vi middag tillsammans. Hela familjen är samlad och berättar för varandra hur dagen har varit. Lucy berättar att hon har varit hemma och satt upp juldekorationer och alla säger att det ser väldigt fint och mysigt ut nu. Tänk att det bara är 19 dagar kvar till julafton! Jag tror jag ska köpa julklappar till alla imorgon. Jag äter klart min middag och säger till Lucy att följa med upp på mitt rum. Väl inne på rummet försöker vi välja vilka kläder vi ska ha på oss på julafton och nyårsafton. När vi valt ut några som vi anser är passande så provar vi dem. Jag tar en titt på min digitala klocka på väggen: 5e december 2209, 22:04.

– Är klockan redan så mycket?! utbrister jag så högt att Lucy hoppar till. Förlåt Lucy, det var inte meningen att skrämma dig. Vi går och lägger oss nu så vi inte är allt för trötta imorgon.
– Det är ingen fara. Du har nog rätt, vi borde sova, säger hon. Sov gott.

Det har gått sex månader sedan julafton och det är en underbar och varm dag. Jag kommer att ta studenten imorgon och jag ser fram emot det väldigt mycket. Det är framförallt för att jag kommer att göra min Personliga Assistent känd genom att öppna ett eget företag. Jag kommer att anställa folk som kan följa mina instruktioner och bygga massor av Personliga Assistenter till mig som företaget sedan kan sälja. Jag klär på mig och går nerför trappan och in till köket för att äta lunch. Lucy serverar mig en tallrik med nystekta pannkakor och ett glas med iskall mjölk. Hon sätter sig ner på stolen bredvid mig.

– Lucy, kan du snälla hjälpa mig att fixa i ordning mina saker tills imorgon? frågar jag henne och tar en tugga på en pannkaka.
– Självklart, säg bara till mig vad jag ska göra så hjälper jag gärna till, säger hon och ler mot mig.
– Tack så mycket, ler jag tillbaka mot henne och dricker upp min mjölk.

Lucy följer med mig upp till mitt rum för att hjälpa till att ordna allt tills imorgon. Jag är så ivrig och allt jag gör, medan Lucy hjälper mig, är att prata på om imorgon och mina planer för framtiden. Vi fortsätter organisera och planera tills det är middag, då jag berättar för alla runt matbordet hur fort dagen har gått. Efter middagen är det dags för mig att sova, så jag går upp för trappan och in till badrummet för att ta en dusch och borsta tänderna. När jag är klar byter jag om till pyjamas och somnar så fort mitt huvud nuddar vid kudden.

En smal solstrimma träffar mina ögon när jag öppnar dem på morgonen. På himlen svävar fluffiga moln omkring här och där. Jag tittar upp på min digitala klocka på väggen. 4e juni 2209, 08:36, är klockan. Bra, då har jag mycket tid på mig innan ceremonin börjar. Jag går ner till köket för att äta frukosten som min mamma har gjort till mig i dagens ära.

– God morgon allihop, säger jag och känner mig riktigt lycklig.
– God morgon, sitt bredvid mig! säger min yngre bror ivrigt.
– Okej, jag sätter mig bredvid om du tar det lite lugnt, säger jag med ett leende.

Sedan pratar och skrattar alla medan vi äter den goda frukosten.

– Kommer jag att få en sådan här god frukost också mamma? frågar min yngre bror.
– Bara om du visar bra resultat i skolan, som din syster, svarar hon och jag kan se pappa le för sig själv.
– Det är dags för dig att göra dig i ordning nu, säger Lucy.

Vi tackar mamma för den underbara frukosten och går upp för trappan och in i mitt rum för att klä på oss. När jag är klar går jag över till spegeln för att se mig själv.

– Du ser väldigt vacker ut, säger Lucy och går fram till mig.
– Tack så mycket Lucy, du också, svarar jag och går bort till sminkbordet.

Lucy gör en avancerad frisyr på mig och tar på mig lite smink så jag ser fräsch och ännu vackrare ut i andras ögon. Klockan är nu 10:30 och alla kliver in i bilen för att åka till skolan där ceremonin börjar om en halvtimme. Jag är så ivrig och nervös när vi kliver ur bilen att mina ben skakar något otroligt mycket. Lucy lägger sin ena hand på min axel och säger till mig att ta det lugnt och att jag ska vara stolt och glad. Jag känner mig lite lugnare och går bort till mina klasskamrater i den stora aulan, en ljus lokal med en härlig atmosfär. Rektorn ber oss att vara tysta och säger till studenterna att rada upp sig i sina klasser.

Jag tar studenten nu! tänker jag för mig själv och kollar ner i marken så att ingen ska se mitt stora leende på läpparna. När rektorn ropar mitt namn hoppar mitt hjärta över ett slag av ren nervositet. Jag går fram till honom och kollar in i de blå ögonen.

– Grattis till din student! alla andra klappar händerna. Jag tror att männen där borta vill tala ett ord med dig efter ceremonin, viskar han med ett varmt leende och nickar diskret åt höger.

– Ursäkta mig, mina herrar, men rektorn sa att ni ville ha ett ord med mig? säger jag artigt till männen som rektorn nickade med huvudet mot tidigare.
– Ja, om du är kvinnan som har byggt en egen robot vid namn Lucy? frågar mannen till vänster.
– Ja, det är jag och den kommer att göra världen ännu bättre, säger jag med ett stort leende som jag har hållit inne hela dagen.
– Jag tror vi kan hjälpa dig med det. Vi har faktiskt försökt att bygga en robot som din, men vi har misslyckats hela tiden. Då hörde vi från en av dina vänner, att en kvinnlig student på denna skola har byggt en egen robot som är som en riktig människa. Din rektor berättade lite för oss om dig och vi tror du är en riktigt intelligent person. Vi skulle känna oss hedrade om du vill arbeta med oss genom att bygga denna robot i massupplagor åt oss. Vi kommer göra den känd, som vi hört att du önskar, och självklart kommer du bli bra betald för det, säger mannen till höger.
– Är ni helt seriösa? För om ni är det så kan jag ge er mitt svar på en gång och det svaret är ja! säger jag högt och glatt.
– Underbart! Besök oss på den här adressen imorgon klockan tre, om du är intresserad, då ger vi dig alla detaljer för att genomföra detta. Glöm inte bort att ta med dig Lucy också, hon kan behövas, säger mannen till vänster med ett lömskt leende och båda två skakar min hand.
– Hej då, jag hoppas att vi ses imorgon, säger mannen till höger.
– Dumma kvinna, att hon gick på det. Det blir enkelt att lura henne till att tro att vi ska göra den där Lucy stor i hennes namn! viskar de och skrattar åt hur smarta de är.

De kliver in i en blänkande, svart bil och åker iväg. Ett par sekunder senare står jag där och förstår knappt vad som precis hände, ända tills någon kommer fram och petar på min axel.

– Hej, hör jag en bekant röst och vänder mig om.
– Steven, hej, säger jag och känner igen honom.
– Jag hörde precis konversationen du hade med de där männen. Kommer de att göra dig känd? frågar han snällt.
– Nja, delvis, men Lucy är den som kommer att bli mest känd och de där männen kommer hjälpa mig med det, säger jag till honom.
– Okej, så det är så det ligger till? Anledningen till att jag ville prata med dig är egentligen för att jag undrar om du vill gå ut med mig imorgon kväll? frågar han och tittar på mig med ett leende.
– Ja, det vill jag väldigt gärna. Vilken tid passar bäst? frågar jag och tittar in i hans vackra bruna ögon.
– Är klockan sex okej? frågar han.
– Ja, det är perfekt! Vi träffas framför den stora fontänen inne i staden. Vi ses imorgon, säger jag och vinkar åt honom, med det största leendet någonsin.
– Ja, vi ses! säger han.

Jag kan inte förstå vad som nyss har hänt. Jag har fått ett nytt jobb och en träff med den snyggaste killen i skolan på samma dag. Jag måste drömma, tänker jag för mig själv. Inget kan gå fel nu!

När jag kommer hem berättar jag de goda nyheterna för familjen, lyckligt ovetande om att ha blivit lurad, och alla är så glada för min skull och firar både mitt nya jobb och studenten. Efter middagen går jag upp till badrummet för att ta bort sminket och borsta tänderna. Jag tar även en snabb dusch för att lugna ner mig. När jag är klar i badrummet, går jag in på rummet. Spotlightsen i taket tänds så fort jag går in. Medan jag byter om till pyjamas, kommer tröttheten smygande. Spotlightsen släcks igen när jag lägger mitt huvud på kudden och gäspande sluter ögonlocken.

Allt i den här välden är så perfekt! Imorgon kommer att bli den bästa dagen i mitt liv. Det här är min utopi, tänker jag för mig själv och somnar med ett leende på läpparna.